Investeringar, tumregler och åldrande

Efter mitt senaste inlägg som egentligen handlade om långsiktighet blossade den gamla diskussionen om storbolag mot småbolag upp, statistik togs fram, frågan om var gränsen dras dryftades. Debatten gick igång, kort och gott.

Jag hamnade i de vanliga diskussionerna, hur små bolag är för små för mig? En diskussion på Twitter med duktige Aktiefokus-Värdepappret-Kenny gällde TiksPac som rekommenderades i senaste Sparpodden (#164). Hör ett bolag som omsätter < 30 miljoner hemma på börsen, ett bolag där en stjärnsäljares avhopp skulle kunna leda till kundavhopp, ett bolag som inte tagit sig förbi de svåra organisationströsklarna när mellanchefer tillkommer, ett bolag som sannolikt har mycket litet strukturkapital? Jag anser inte det, det borde ägas av sin ledning.

Men var gränsen går i bolagsstorlek är bara ännu en av alla dessa tumregler vi matas med när vi kliver in i området investeringar. Det tar inte många möten med rådgivare inom pension eller annat innan en nybörjare mött en hel rad av tumregler:

• En diversifierad aktieportfölj bör innehålla minst 12 innehav
• Du bör ha minst 7 fonder i ett fondsparande
• När en investering fallit med 7 % bör du ha en stop-loss

... och många andra mer eller mindre kloka "sanningar". Många av de gränsdragningar och tumregler man möter är väldigt kloka och om de följdes lite bättre skulle människor kunna se fram emot en trevligare pension. Om du är sparare snarare än investerare så gör du definitivt klokt i att följa råd som dessa från Avanzas Alexander Boman.

Varför omgärdas investeringar av så mycket tumregler? Till att börja med är investeringar ingen vetenskap. Värdeskapandet i en aktie är en kamp som utspelas i flera nivåer och med mänskliga motståndare på samtliga:

• Bolag och deras ledningar bedriver sin verksamhet i konkurrens med andra företag i samma bransch
• Bolagsstyrelser fattar strategibeslut och kapitalallokeringsbeslut i konkurrens med andra bolag i samma eller nya branscher och i konkurrens med alternativa idéer och förslag
• Huvudägare tillsätter styrelser i konkurrens om kompetensen med andra bolag och efter avvägning mot alternativa kandidater
• Investerare försöker genom bedömningar välja vilka bolag som har bäst förutsättningar, i konkurrens med alternativa investerare, att ge en god avkastning till sina ägare. Genom att finna aktier som är missbedömda försöker investerare och spekulanter även att vinna överavkastning från varandra.

Varje nivå i denna trappa ser nivåerna ovanför som sannolikhetsspel eftersom de inte har full insyn. För aktörerna på en nivå framstår det dock inte som slumpmässigt. När man leder ett bolag och lyckas ta marknadsandelar ser man det sällan som slumpmässigt, när man gör en bra fastighetsinvestering i ett bra läge och vinner sina nya hyresgäster är det ett gediget arbete baserat på sunda beslut, inte tur.

Men så fort man står på utsidan är processerna innanför till synes slumpmässiga. Vad gör människor när något är slumpmässigt eller framstår som det, jo man tar till statistik. Problemet med finansiell statistik är att den är historisk och i princip all vetenskap lutar sig därmed mot historisk data. "Småbolag går alltid bättre än stora", "Aktier avkastar mer än guld", "Historiska priser i denna aktie har varit volatila, därmed är aktien riskabel framåt". När människor på alla nivåer konkurrerar söker de nya strategier för att besegra varandra, de ändrar sitt beteende, de ser till att inte vara lättlästa, de ser till att historien inte avslöjar framtiden. Med andra ord räcker det inte med att titta på statistik, utan det krävs en solid hypotes och en vilja att tro på denna hypotes - i tillägg till statistiken.

Viss statistik är självklart oomtvistad och riskerar inte bli ogiltig på grund av konkurrenssituationer och medföljande strategiskiften. Diversifieringsstatistik är en sådan, jag kan inte se någon aktör som vinner på att skjuta optimala diversifieringsantalet till 17 aktier eller till 5. 

Investeringar handlar om att tjäna pengar och området är alltså både värdefullt och svårfångat. Hur agerar mänskligheten då, jo genom att samla in enorma mängder data och forska på datan. I ett fält med enorma mängder data där en hel del berör den som vill utkonkurrera andra uppstår tumregler av bekvämlighetsskäl. En del väl underbyggda, andra snarare sägner eller ordspråk.

När jag för första gången läste The Intelligent Investor var det en sak som var väldigt irriterande; Grahams förkärlek för tumregler och godtycklig gränsdragning. Varför definiera en viss typ av agerande som investeringar och en annan som spekulation när det helt uppenbart finns en gråzon bredare än Normandie mellan dem? Varför säga att bolag med en till synes godtycklig omsättning var ok, medan bolag med en lägre omsättning var för riskabla?

Nu när jag tittar tillbaka på det var min reaktion typisk för mig - i den åldern. Jag var närmare 25 än 50 då och examinerad civilingenjör med rätt att ifrågasätta. När någon serverade enkla sanningar utan att presentera underliggande fakta ryggade jag tillbaka. Precis så reagerar många läsare när jag säger att jag avstår mindre bolag. "Hur kan du säga så, är det inte kvaliteten som avgör?". 

Efterhand som jag åldrats har jag valt att minska antalet aktiva beslut för att fokusera på de beslut som a) är deterministiska så att mitt beslut faktiskt har avgörande inverkan på utfallet och b) får någon verklig betydelse. På så sätt kan jag fatta fler beslut och fokusera min förmåga där den gör mest nytta. Alla andra beslut skärs bort genom att tillämpa tumregler eller ibland rätt godtyckliga gränsdragningar. Nästan varje avsnitt av podden "25 minuter" handlar om det här, så lyssna gärna på ett om du inte gjort det redan.

Jag tittar generellt inte på bolag mindre än Large eller Mid Cap. Jag hinner inte med att titta på världens eller ens Sveriges alla bolag med det heltidsjobb jag har. Jag kunde med det argumentet lika gärna valt bort bolag vars namn börjar på E-Ö. Att välja bort mindre bolag minskar sannolikt både min avkastning och min risk, men min riskaversion väger tyngre än min avkastningslust eftersom investeringarna sköts på fritiden. Därför är det rimligt att låta storlek vara en avgränsande faktor.

Som läsare av Lundaluppen utsätts man ofta för mina åsikter i ganska kortfattad form. En text ska vara så kort som möjligt men inte kortare, och det introducerar en hel del tumregler och godtyckliga gränser. Bakom dessa regler och gränser, som jag på grund av min envishet ofta "uppfunnit" själv trots att de redan funnits att läsa eller lära av andra, finns ändå en hel del statistik, data, hypoteser, erfarenhet med mera. Med åldrandet har det dock uppstått två problem:

1. Jag glömmer ibland bort motivationen till en tumregel och kan inte svara upp när någon ung och hungrig läsare frågar mig varför, det kan ta flera timmar att komma ihåg varför jag gör på ett visst sätt
2. Om en tumregel föråldras, vilket sker om någon grundläggande förutsättning ändras, kan det ta lång tid att inse att jag agerar fel. Här har jag väldigt stor nytta av alla ni ifrågasättande läsare

Detta är kanske essensen av åldrande trots allt, intelligens och nyfikenhet faller tillbaka men ersätts förhoppningsvis med ett mått av visdom och beslutsförmåga. Kanske leder det också till att avkastningen faller från potentiellt höga men volatila nivåer till lite mer indexnära och trygga nivåer. Jag kan i så fall leva med den utvecklingen.

Portföljarkeologi

Om man liksom jag tycker att Twitter är ett trevligt tidsfördriv så får man vara beredd på att skåda en flod av portföljrapporter med årlig avkastning på 50 % eller mer (långt mer) så här års. Individer med lägre avkastning än så skriver hellre blogginlägg så de kan komma med lite mer utförliga ursäkter...

Om du, liksom jag, fått väsentligt lägre avkastning än dessa stjärnor och dessutom äger ett visst mått av självkritik så inställer sig förmodligen följande frågor: (1) vad håller jag på med? och (2) vad vet dessa människor som inte jag vet?

Den andra frågan är den svåraste att besvara, jag vet helt enkelt inte hur de gör och jag vet inte om deras framgång är repeterbar och utan stora fallgropar. Några enkla hypoteser infinner sig:

1. De köper volatila aktier och genom lyckosam tajming kan dessa personer stoltsera med fin historik
2. De handlar kortsiktigt med aktier och har vunnit pengar av sämre kortsiktiga handlare
3. De har flera portföljer och visar upp sin bästa, eller andra faktaputsningar för att skapa sig ett namn
4. De har bemästrat konsten att ha ena örat mot bolagen och andra mot vad som kommer bli populärt det kommande året
5. De har en strategi som kanske är långsiktig men som haft ovanlig framgång detta år

Den sista varianten kan jag känna igen mig i, mina bankköp gav väldigt fina siffror 2009. Nummer 1 har jag sett för enstaka bolag och om jag valt en mer koncentrerad portfölj hade jag kunnat nå sådana siffror. Förutsatt att jag på förhand kunnat peka ut vilka aktier jag skulle eliminera...

Att se andra lyckas är för många den allra svåraste utmaningen i en bull market. We hate it when our friends become successful, som Morrissey sa. När strategier man själv betackat sig för ger enorm avkastning är det väldigt lätt att kapitulera, kasta sig på tåget bara för att åka in i tunneln mot en bear market.

Det enda konstruktiva sättet att förhålla sig till alla dessa fantastiska portföljrapporter är att gratulera och lyckönska innehavarna, se om det finns något handfast att lära av dem och sedan fortsätta utveckla sin egen strategi.

Viktigare är att kunna besvara fråga (1); vad håller jag på med? Om man följt Lundaluppen över alla år har man nog en uppfattning om min strategi redan, men jag tyckte ändå det kunde vara värt att belysa den på ett lite nytt sätt, genom att titta på portföljen och dess ålder, snarare än dess nuläge:

Innehav	Andel (%)	År i portf.	Kursutv (%)	Kommentar
Handelsbanken	18	9	+87	Mycket starkare än index sett över perioden, trots finanskrisen
Hennes & Mauritz	13	9	+30	Exakt samma utveckling som index sett över hela perioden
Illikvida aktier	13	2	+97	Lyckoträffar, kommer inte öka portföljandel med köp
Deere & Co	9	2	+14	Starkare än index efter senaste tidens spurt
SAS Pref	7	2	+5	Något bättre kursutv än index, men framförallt hög utdelning
Industrivärden	7	20	+353	Bra utveckling framförallt de senaste åren när rabatten sjunkit
Castellum	6	3	+22	Starkare än index
Investor	6	20	+368	Samma som Industrivärden, stark uppvärdering senaste åren
Wal-Mart	6	5	+16	Har halkat efter, framförallt det senaste året
Novo Nordisk	6	<1	+3	Helt nytt, för tidigt för utvärdering
AP Møller-Mærsk	5	9	-3	Äger gärna bolaget, men ett av mina största misstag att köpa 2007
Sampo	5	6	+113	Sampo har haft en fantastisk resa, främst via Nordeas återupprättelse

Tabellen visar innehaven, hur stor andel av portföljen de utgör och hur länge de funnits i portföljen i någon omfattning. Samtliga bolag har funnits i portföljen hela denna period, det är inget av innehaven som dansat in och ut. Tabellen visar även hur aktiekursen utvecklat sig sedan det allra första köpet, siffran är röd om utvecklingen är sämre än OMXS30 under samma period.

Om man viktar innehavens ålder ovan med sin portföljandel är portföljen nästan exakt 7 år gammal. Medianen bland innehaven är 5,5 år.

Jag tror de allra flesta skulle kalla detta för en långsiktig strategi. Vad innebär detta, vad händer egentligen när man äger bolag i 7 år eller gärna ännu längre? Främst av allt förskjuts fokus: det är inte jag och mina listiga transaktioner som ska slå index utan bolagen.

Genom ett någorlunda disciplinerat användande av bevakningslistan och därmed en försiktighet att inte betala för mycket kan jag kanske skapa några procentenheters överavkastning. Men merparten av avkastningen kommer från bolagets ledning, dess strategi och dess exekvering.

(Varning för känsliga läsare, följande stycke innehåller en sportmetafor.) Att döma av hur aktiemarknaden verkar se ut idag så har vi horder av 100-meterslöpare på Twitter, många 400-meterslöpare på olika bloggar och på småbolagslistorna, 400-meters stafettlöpare som leder alla världens fonder, men bara en handfull maratonlöpare. Konkurrensen inom maraton är nästan obefintlig.

Företag prissätts enligt min erfarenhet för hur deras vinster kan komma att utvecklas på 3-36 månaders sikt. På mindre listor där trejders härjar är prissättningen ännu kortsiktigare. Nästan ingen tänker på längre sikt. Det finns i mina ögon inga mekanismer i marknaden som verkar för att detta skulle ändras. Att tänka långsiktigt är därför en konkurrensfördel som sannolikt kommer att bestå för oss som valt den vägen.

På kort till medellång sikt måste all utvärdering ske genom second level thinking, annars riskerar du hamna fel. Du behöver inse något innan alla andra inser det och dra nytta av massans rörelse. När den prissättande massan och du rör dig i samma takt måste du ligga steget före. Om ditt arbete hänger på att slå index 2017 (byt jobb!) så måste du inse vilka bolag som har uppvärderingspotential, göra antaganden om vilka som kommer bli uppmärksammade och kanske vilken händelse (trigger) som kommer leda till detta. Svårighetsgraden är stor och det finns krafter som driver dig till att investera i rätt tveksamma bolag för att de har en "story". Detta skapar även en överprissättning på bolag med story jämfört med "tråkiga" bolag som bara gnetar på.

På lång sikt, där konkurrensen är mindre, kan du klara dig lite längre med first level thinking. Det räcker att konstatera att ett bolag har hygglig tillväxt och vinstutveckling i relation till sitt aktiepris - och ha någorlunda rätt. Du behöver inte fundera så mycket på när marknaden ska inse det. Det gör den tids nog och medan du väntar på kursjusteringar har du förmodligen en hygglig direktavkastning.

Att långsiktigt välja bolag är i mina ögon enklare än att på kort till medellång sikt välja aktier. Att regelbundet och på ett pålitligt sätt välja de allra bästa är inte enkelt, men som Munger ofta säger "invert, always invert" (citat av Jacobi). Det räcker med att plocka bort de sämsta för att utmana index, en övning som på lång sikt ofta är enklare än att utse de allra bästa.

Jag har på Grahams inrådan valt att fokusera på stora, etablerade bolag med starka positioner i branscher som jag bedömt ha en god framtid. Större belöningar väntar säkerligen dem som kan identifiera bolag i ett tidigare skede, bolag som kan förflytta sig till den marknadsposition mina bolag redan har.  Jag kan en del om företagande men jag vågar inte lita på min förmåga att peka ut sådana vinnare, det finns i mina ögon för många osäkerheter i en sådan förflyttning som jag inte kan bedöma från utsidan.

Om jag personligen skulle investera i mindre bolag skulle jag sannolikt välja bolag med starka marknadspositioner i en mindre och mer intrångsskyddad bransch, snarare än bolag som ska vinna mark i en etablerad och stor bransch. Det senare innebär en ytterligare svårighetsgrad för analytikern då större konkurrenter ofta kan flytta spelplanen. Hellre stor fisk i liten damm än vice versa alltså.

Att konsekvent ha en portfölj bestående av stora och framgångsrika bolag med goda marknadspositioner gör min portfölj olik de allra flesta bloggare jag läst, även om enskilda innehav kan vara populära. Min portfölj och min portföljomsättning liknar mer Industrivärdens, Investors eller Fredrik Lundbergs. Jag är i ett skede av livet där jag har en del värden att försvara och därför är det enkelt för mig att "nöja" mig med att över tid slå index med ett par procentenheter per år.

Det finns naturligtvis människor där ute som väljer en annan väg, trots att de har värden långt större än mina att försvara. Mats Qviberg och hans Öresund har exempelvis sprungit cirklar runt min portfölj många år. Förutom åren kring HQ-kraschen såklart. Totalt har Öresund överträffat Lundaluppen-portföljen med ca 1,6 procentenhet per år under perioden 2004-2015, dock med en väsentligt högre volatilitet och synbarligen en högre risk. Mats Qviberg brukar kalla sig "musikalisk" avseende aktier och jag skulle vilja utnämna honom till svensk mästare i second level thinking vad gäller aktiemarknaden. Om jag skulle vilja ha en exponering mot svenska mid cap eller small cap-bolag så vore Öresund ett intressant alternativ, jag skulle inte kunna göra jobbet bättre själv.

En titt på en tidig jämförelse jag gjorde med andra investmentbolag visar på ett annat skäl att man kanske ska sköta sina investeringar själv om man nu har tiden och intresset som krävs. Den solklara stjärnan under perioden, Ratos, har ju minst sagt tappat sin gloria. Investmentbolagen har en egen värdering ovanpå sina innehav som historiskt har fluktuerat långt mer än vad dess förespråkare talar högt om.

Min portfölj innehåller nu ett antal bolag som funnits med i 2-3 år och som jag bedömer håller en kvalitet som gör att de kan följa eller överträffa index. Min förhoppning är att bolagen ska fortsätta utvecklas positivt så att de, liksom Industrivärden och Investor, kan finnas med i decennier snarare än år. Räkna alltså inte med så mycket dramatik i portföljen, eller på bloggen.

Hur ser din portfölj ut, hur länge har medianbolaget funnits med i portföljen?

Jul i Lund

Så här inför julen har jag passat på att cykla runt i Lund med omnejd och hälsa på några bloggkollegor för att se hur de tänkte fira sin jul och hur de ser på framtiden och bloggandet.

Fri Vid Nitton
Jag träffar Fri Vid Nitton i familjens husvagn som han fick av mamma Fri när han fyllde arton i höstas. Fri fick jobb som lagerarbetare direkt efter gymnasiet men sticker inte under stol med att han vantrivs på jobbet. Nu bor han i husvagnen som står parkerad på garageuppfarten där hemma och han lever på en diet av böngrytor varvat med mammas mat.

Han fick dock snabbt upp ögonen för Early Retirement Extreme och Mr Money Mustache och har beräknat att om han sparar 97 % av sin inkomst kan han gå i pension vid 19 års ålder och leva på samma komfortnivå livet ut. Tanken sporrar honom rejält och julmaten blir enormt festlig när man ätit böngryta i fyra månader.

Mamma Fri tog mig åt sidan och frågade om jag kände någon trevlig tjej som han kunde träffa. Eller kille, mamma Fri är liberal. Hon låter ju sonen bo på garageuppfarten i Genarp.

Dividanna
Finns det något bättre än julafton? Det skulle i så fall vara utdelningar; för Dividanna är varje utdelning som en julafton i sig. Hon har idag 56 innehav, främst i USA och Kanada, men även en del preferensaktier m.m. Innehaven är sinnrikt valda så att de inte bara direktavkastar mer än fem procent årligen. De delar dessutom ut varannan vecka, året runt. Dividanna behöver aldrig vänta mer än 16 kalenderdagar mellan utdelningarna.

Till jul kommer hon fira med utdelningar varje dag i mellandagarna. Det tog lite tid och planering att få ihop det, men det var det värt!

Torghandlarn
Efterhand som erfarenheten byggts upp de senaste tre åren har Torghandlarn insett att det finns en långsiktig överavkastning att hämta i mindre bolag. Inga träd kan växa till himlen, men när de är nyplanterade skjuter de rejält. Därför handlar Torghandlarn uteslutande på Aktietorget och har nu byggt upp ett kapital som skulle räcka till en riktigt fin bil. Hans jul kommer bli överflödig med mycket glögg och starkare doningar därtill. Det han drömmer om mest av allt är att hitta nästa IPO-femdubblare så att den årliga avkastningen på 40 % som han haft hittills håller i sig. I helgen blir det mycket Börssnack och andra forum.

Han sitter gärna med på #uppesittarkväll för att få lite investeringsuppslag, även om han lurar på om det inte vore bättre att köpa en annan dag än den stora massan? Om han fick önska sig något i julklapp vore det ett jobb i finanssektorn. Han ägnar mycket tid åt opinionsbildning eftersom traditionell media och storblankare ofta motarbetar de bolag han investerar i, kanske skulle ett jobb i sektorn ge honom en bättre plattform.

DeepBlue
Året har varit relativt tufft för DeepBlue, de fyra sydtjeckiska skokedjor hon gick in tungt i var alla tvungna att skriva av sina läderlager efter röta och net-net-casen föll som korthus, det visade sig att konkurrenssituationen var för tuff. Detta trots grymma Z-scores, F-scores och rekommendationer från Värdepappret. Bottom-up-investeringarna gjorde diversifieringen en aning skev, men batterigrossisten i Alabama har rullat på så det handlar bara om tålamod och att invänta triggers.

Julafton börjar egentligen redan den 23:e då ett jättepaket från Amazon dyker upp med tolv böcker, samtliga späckade med exempel på goda och dåliga deep value-case som framstående deep value-investerare varit med om.

@Troaxkvinnan
Ingen blogg, bara #Twitter.
Byter nick till senaste veckans vinnare, varje vecka.
Har en portföljutveckling som får #index att se ut som ett vågrätt streck.
Är rastlös dagar då börsen är stängd. Moët är #lösningen2016.
Den som påstår att trejding inte funkar har precis betalat nästa Moët. #fisk
#FillOrKillPodden är skval för wannabes.
#GodJul

Strategistinsen tycker om att baka så här års

Strategistinsen
Det har kommit ut två nya böcker om värdeinvesteringsstrategi som Strategistinsen önskat sig i julklapp. Stinsen är en skeptiker och har generellt ett tungt värdefokus i sina strategier, och har nu sex portföljer med olika branschtema eller geografier som han managerar åt sig själv.

De allra flesta månader går 2-3 av dessa portföljer riktigt bra och ger rejält med stoff för nya inlägg. För de två bästa skriver han en veckorapport varje söndag. Långsiktighet bör kombineras med riktigt hög frekvens. De två portföljer som gått sämst har han behållit som en varning åt sig själv, men även för att de har en viss turnaround-potential. Varje portfölj har ca 15 innehav, vilket är en rimlig diversifiering. Nittio bolag ger också mycket bloggstoff.

Stinsens högsta dröm är en lunch med Peter Lynch, en av hans portföljer är direkt inspirerad av "One up on Wall Street" och följer helt vad hans flickvän gillar för klädmärken.

Indexina
Ett julskämt, indexinvestering är otroligt trist, det finns absolut ingen som bloggar om det.


Alla önskar givetvis en god jul och samtliga mår riktigt bra i år! Om du vill komma ännu mer i stämning kan du ju läsa denna gamla julsaga. God jul från Lundaluppen!

Återbesök hos Fortum

Signaturen Ek bad mig i en kommentar att återbesöka Fortum, ett innehav jag sålde för snart tre år sedan. Eftersom jag inte tittat på bolaget sedan dess tycker jag det kan vara på sin plats, så här kommer några observationer.

Det jag befarade för tre år sedan var att stabila elnät såldes ut och att den ryska verksamheten skulle öka i betydelse och därmed leda till större politisk risk i verksamheten. Den ryska verksamheten har trots svag försäljningsutveckling också vuxit som andel av Fortums intäkter från ca 13 % 2012 till 25 % under årets första tre kvartal.

I övrigt har bolaget sålt väldigt mycket verksamhet och omsättningen har sjunkit från ca 7 miljarder euro för tre år sedan till 3,5 miljarder euro de senaste tolv månaderna. Vinst per aktie (för kvarvarande verksamhet) har de senaste åren legat på -0,26 euro för 2015 och 0,41 euro för de tre första kvartalen 2016.

Verksamheten har alltså inte haft en särskilt imponerande utveckling och detsamma gäller aktien. Sedan jag sålde har aktien fallit 11 procent nominellt, eller med 1 procent om man räknar med eurons förstärkning mot kronan. Totalavkastningen per år har tack vare den bibehållna utdelningen på 1,10 euro legat kring 7 procent. Min kvarvarande portfölj har avkastat ca 13 procent per år, så beslutet att sälja får anses vara lyckat (hittills).

Det som finns i Fortum idag är en mycket låg nettoskuld, vilket ger ledningen utrymme att göra ytterligare förvärv för att återigen växa verksamheten. Antingen fortsätter man att gradvis "läcka" ut detta kapital till ägarna för att skydda aktiekursen eller börjar man söka rimliga investeringar. Om man tittar på hur energirelaterade aktier ökat i värde senaste månaderna är risken dock att bästa investeringstillfällena ligger bakom oss - under den period Fortum nettosålt.

Jag ser inte Fortum som ett intressant investeringsalternativ idag.

Tankar på toppen

Efter ett år där synbara katastrofer (otippade och ogillade valresultat) avlöst varandra befinner vi oss åter i ett toppläge för aktievärderingar. Min egen portfölj är på all time high och det väcker en del tankar som kan vara värda att skriva ner för att återbesöka i framtiden.

Om man tittar på de mer primala reaktionerna så är självbelåtenhet en av de första. Jag var inte helt fel ute i mina inköp, världen har så sakteliga kommit till samma slutsatser som jag gjort. Samtliga innehav har givit god avkastning, liksom portföljen i sin helhet. Självbelåtenheten är sällan självkritisk så gamla misstag göms glatt under mattan.

Nästa primala reaktion är nervositet och tvivel. Helt plötsligt finns något att förlora. Hur skulle det kännas om jag ett år framåt i tiden skulle ha varit med om ett ras - och inte agerat? Borde jag inte hyvla av mina innehav och skapa en krigskassa nu?

När man hållit på med investeringar i några år och har sett både upp- och nergångar blir man förhoppningsvis inte ett offer för de instinktiva reaktionerna ovan. De går inte att tvätta bort helt, men man lär sig känna igen dem och att undvika agera på dem. När det gäller självbelåtenheten bygger man upp ett långsiktigt track record med ärliga mått som avslöjar såväl bra beslut som dåliga.

Nervositeten hanteras genom att bygga upp system och metoder för när man säljer och hur man bygger kassa. När det gäller kassabyggandet håller jag det så enkelt att när det inte finns något att köpa (enligt bevakningslistan) så börjar jag ackumulera medel. Detta har inträffat några gånger de senaste åren och då har jag byggt kassa.

Sedan har detta, i ärlighetens namn, aldrig blivit någon "krigskassa" att tala om. Jag har istället betalat av huslån, investerat i huset, byggt lite större buffertar för livskostnader etc. Det enda jag haft som liknar "krigskassa" är innehav i räntefonder och SAS Pref.

Tyvärr är inte aktiemarknaden så artig att den efter en period av höga priser hastigt rasar ner till fyndnivåer. Även när jag haft en krigskassa (som mina SAS Pref just nu) så har nästa utmaning infunnit sig: när ska den användas och till vad? Det slutar med att pengarna får användas gradvis och sättas i arbete i ett läge som knappast kan klassas som fyndläge. Överavkastningen från en krigskassa, åtminstone så som jag använder den, är med andra ord mycket låg och frågan är om inte risken att stå utanför marknaden är större.

För att  sammanfatta inlägget blir investerande inte enklare för att marknaden för stunden är på gott humör. Problemet finns redan i rubriken, är detta verkligen tankar på toppen, eller tankar i en uppförsbacke?

Karriär i fritt fall?

Jag såg två avsnitt av den nya TV-serien Billions i helgen och i det andra avsnittet utspelade sig en intressant scen.

Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Wendy Rhoades åker hem till en nyligen avskedad medarbetare för att övertyga honom att inte svartmåla arbetsgivaren. Detta sker genom ett inte så subtilt hot om att medarbetarens hela karriär i så fall kommer vara över, ingen kommer vilja anställa honom.

För att ge ett exempel hur illa det kan gå säger hon till honom: "Kommer du ihåg [Något Namn]? Vet du vad han gör nu? Han har en blogg.", vilket alltså var den absoluta nollpunkten. När man är helt slut i finansbranschen och ingen vill ta i en med tång startar man en blogg. Tänkvärt...