Stiftelser, framtidens ägandeform?

För någon vecka sedan skrev Gerhard Bley, vd på stiftelseägda Kavli, en insändare i Svenska Dagbladet med budskapet att stiftelseformen är nyckeln för att ge företag en ny roll i samhället.

Bley pekade framförallt på att många bolag kämpar med att motivera sina medarbetare. En nyckel för att få bukt med detta problem är enligt honom att finna associationsformer som snarare strävar efter en bättre värld än att optimera resultat varje kvartal.

En stiftelse är en juridisk person utan ägare vars syfte och mål bestäms i ett stiftelseförordnande. Förordnandet skapas vid stiftelsens stiftande och är därefter väldigt trögrörligt. Det finns lite olika sorters stiftelser, men oftast ska de donera till olika välgörande ändamål eller försörja någon grupp, en släkt, ett företags pensionärer m.fl. Stiftelsen förvaltas av en styrelse som enligt olika regler tillsätter sig själv, under tillsyn av länsstyrelsen.

Att Bley är positiv till stiftelseformen är ingen överraskning och han är i sitt inlägg naturligtvis stolt över Kavli, det vore ju närmast tjänstefel av honom att inte lyfta Kavli till skyarna. Att han sällar sig till kören som klankar ner på den onda, kortsiktiga kvartalskapitalismen ser jag som ett rätt billigt knep att vinna poäng för sitt företag.

Jag har ingen personlig erfarenhet av att arbeta i stiftelser men har några invändningar mot formen som helhet:

1. Alla talar om en snabbrörlig värld där organisationer måste anpassa sig mot nya förändringar och konkurrens. Hur rimmar detta med att ha en huvudman som styrs av ett dokument som kan vara 30-50 år gammalt? Om förordnandet inte är väldigt öppet och genomtänkt riskerar stiftelsen bli förlegad
2. Om stiftelseförordnandet är väldigt öppet får man en organisationsform där tjänstemannastyrelsen själva kan styra utan en ägarmotpart. Detta gör kulturen i organisationen fullständigt avgörande och riskerar leda till maktfullkomliga byråkrater och vänskapskorruption om man inte passar sig
3. Det finns ofta ett drag av narcissism i stiftarnas ansats: "vi vet bäst, vi kan inte låta våra efterträdare agera fritt och utifrån marknadens händelser, utan nu ska vi skriva tidernas instruktion och styra upp dem för alltid med vår visdom"

Men åsikterna ovan är alltså helt teoretiska. Om man istället tittar på verkligheten är såklart existerande, fungerande stiftelser relativt framgångsrika, genom survivorship bias.

En framgångsrik stiftelses mål. Novo Nordisk-stiftelsen har rötter från 1920-talet.

Novo Nordisk A/S som är ett av mina portföljinnehav majoritetsägs av Novo Nordisk-stiftelsen som använder sin del av utdelningen för grundforskning som kommer bolaget tillgodo. Detta har varit väldigt framgångsrikt och är en otrolig ynnest för oss minoritetsägare. En majoritet av bolagets direktavkastning "skänks" i princip tillbaka till bolaget i en förädlad form och kommer oss till nytta genom framtida avkastning.

Från studenttiden minns jag å andra sidan stiftelser som gav stipendier på typ 40 kronor per termin till gudfruktiga men fattiga studentskor från Staffanstorp. Denna typ av stiftelser är felkonstruerade från början och blir oundvikligen förpassade till historiens fotnoter.

Skall man summera detta så tycker jag välgörenhetsstiftelser har ett existensberättigande, men medarbetarmotivation hanterar man genom ledarskap, inte bolagsform. Vi behöver ägare av kött och blod som är engagerade i företagen, inte statiska dokument i toppen.

Gästkrönika Börsveckan

I veckans nummer av Börsveckan är det åter dags för en gästkrönika från undertecknad. Titeln denna gång blev "Lämmeltåget kommer rusandes!" med en diskussion om reversal to the mean i jämförelse med momentum, klicka på bilden nedan för att läsa texten.

Gästkrönika i Börsveckan nr 7, den 12 februari 2018

Minnesstarka läsare minns att jag skrev en krönika senast i oktober. Eftersom Börsveckan (på goda grunder) inte vill att gästskribenterna skriver om egna aktier blir texterna mer av kåserier än vad jag brukar skriva på bloggen. Ovant är också att ha en redaktör som läser och kommer med synpunkter och förbättringsförslag i texten, en trevlig erfarenhet åtminstone för mig.

Du har ingen edge, men...

Om jag fick 5 kronor varje gång jag läst en artikel som först konstaterar att du kämpar mot miljoner högintelligenta motparter på börsen och att du saknar en edge (fördel gentemot andra investerare), för att sedan glatt gå vidare och tipsa om hur du ska kunna aktivt öka din avkastning, så skulle jag kunna starta min egen hedgefond.

Två eggar!

Senast i raden var utmärkta Oddball Stocks som i blogginlägget "You have no edge! Get over it.." först listar de vanliga argumenten bakom effektiva marknadshypotesen; X miljoner personer smartare än du kontrollerar oändliga summor och styr aktiemarknaden med något som får Adam Smiths osynliga hand att verka trubbig och långsam.

Detta är en giltig åsikt och många personer betydligt smartare än jag delar den åsikten, det finns massor med vetenskapliga studier som stöder det och en och annan som talar emot. Det intressanta är det som väldigt ofta följer i denna typ av artiklar, du förväntas:

• Allokera kapitalet över fler tillgångsslag, för det är det ingen smart som gör?
• Köpa en fond från skribenten, eller en robotrådgivningstjänst eller...
• Ändå ha en edge via X eller Y, högre känslomässig kontroll föreslår Oddball Stocks i just detta exempel

Min åsikt är att om du inte anser dig ha en edge: starta ett sparprogram där du köper regelbundet och spara i en indexfond. Då accepterar du den hypersmarta marknaden och drar nytta av värdeskapandet bolagen utför.

I den världsbild jag uppfattar är (aktiva) fondförvaltare inte perfekta, om än välutbildade. De har sina käpphästar, de har ofta samma utbildning, de följer modenycker, de följer varandra. De har krav utanpå avkastningskraven (rättvisa, jämställdhet, etik, miljö, godtyckliga gränser i innehavsstorlek etc.). De har kort tid på sig att analysera varje innehav och de mer kvalitativa analysmomenten verkar sällan vara oberoende av varandra.

När du ger dig in på marknaden möter du två bud runt spreaden på en aktie. De är oftast ok i ett kort- till medellångt perspektiv men ibland helt fel, i mina ögon. Du måste göra en bättre bedömning än personen som säljer aktien till dig, eller köper aktien av dig. Du måste inte vara smartare än alla. Du behöver få mer rätt än något fler än hälften eftersom bordet har sin rake.

Har jag en edge? Vem vet, mätserien jag har på tretton år är alldeles för kort, men den avskräcker inte. Har du någon edge?

Index picking

Detta är en krönika som ursprungligen skrevs till Börsveckan men de valde istället att publicera den här. Här återkommer jag till ett ämne som berörts tidigare, men i lite ny tappning.

När W.W. Norton & Company 1973 publicerade boken "A Random Walk Down Wall Street" av Burton Malkiel var det nog ingen som anade att vi fyrtio år senare skulle ha en tredjedel av fondmarknaden i indexfonder. Moody's förutspår att indexfonder går om aktivt investerande fonder i USA 2024.

Utvecklingen har drivits på av ett antal faktorer men framförallt den stora besvikelse aktivt placerande fonder varit för allmänheten under alla år. Efter höga avgifter och medioker avkastning där kollektivet haft svårt att följa index har marknadsföringen av väsentligt billigare indexfonder varit väldigt enkel.

Men vad är egentligen en indexfond? Utvecklingen har drivit fram många sådana fonder, men även antalet index har exploderat till den grad att det idag finns fler index än aktier. Ett index är en statisk viktning mellan en uppsättning aktier som justeras regelbundet, oftast 1-2 gånger per år. En indexfond tar emot medel från sina kunder och placerar enligt denna fördelning, väldigt enkelt.

Det man behöver komma ihåg är att index konstrueras av tänkande människor. Ibland innehåller de bolag inom en viss sektor, ibland likaviktas de, ibland tar man in många bolag, ibland få. Detta är en halvt mekaniserad form av stock picking, och vad talar för att dessa klarar sig bättre än andra?

Fondkunder börjar idag, lite yrvaket, märka att olika index presterar olika bra. Då uppstår behovet att vikta ihop olika index "man tror på". Plötsligt har den passiva investeringsfilosofi Malkiel skrev om 1973 gått hela varvet runt till ruta noll, stock picking har blivit index picking.

I ett avseende är indexfonder helt överlägsna aktivt förvaltade fonder. De spelar alltid oavgjort. De jämförs alltid med sitt eget index och kan alltså inte misslyckas. Detta är en enorm marknadsföringsfördel, men vad ger det dig som sparare om du valt fel index?

Min poäng med allt detta är att indexinvestering kanske inte är den gratis lunch som det alltid målas upp som. Jag rekommenderar ibland nära och kära att investera i ett brett index, men framgången ligger i att det stimulerar ett sparande och en passivitet som gynnar de allra flesta lekmän. För oss som hellre tittar på enskilda bolag finns ingen anledning att vara avundsjuka. Vi kan skapa vårt eget index om det känns bättre.

Den nya arvssynden

En av de punkter inom kristendomen som alltid fascinerat mig är arvssynden, dvs. idén att människan ärver Adams synd och därmed föds i skuld till Gud. Under tusentals år har kyrkan använt denna konstruktion för att sätta innevånarna i skuld till kyrkan och stärka dess makt.

Kyrkan må vara först men politiken har, framförallt de senaste trettio åren, börjat nyttja sig av arvssynden om än i lite annan tappning. Miljörörelsen lyckades inpränta i folket att vi lånar jorden av kommande generationer och att vi med andra ord står i skuld till våra barn och barnbarn. Därför är vi skyldiga att agera i en positiv riktning och förhoppningsvis rösta rätt också.

I den moderna genusdebatten är jag, vit heterosexuell svenskfödd man, även kollektivt medskyldig till allt våld mot kvinnor. Mansskatt har debatterats och manlig majoritet anfördes som god grund till förändringen av ISK-skatten nyligen. Att jag är kollektivt medskyldig till våld mot kvinnor är en oerhörd anklagelse som gör mig lätt illamående faktiskt. Men jag håller god min eftersom kvinnovåld (liksom merparten av allt våld) är vidrigt, det finns otroligt lite att vinna på att gå i polemik om detta.

En annan intressant debatt som är mer lokal för bloggosfären men som spritt sig till TV-sofforna är den som Oskar "Farbror Fri" Lindberg satte fart på. Det gjorde han genom sitt kontroversiella beslut att spara ihop en slant och sedan leva på den utan att ha ett traditionellt arbete. Debattvågorna gick höga och Oskar gjorde en föredömlig insats i att förklara sin syn på saken. Vad Oskar, enligt många debattörer, behöver förstå är att det är hans skyldighet att jobba för samhällets bästa och betala in så mycket skatt han kan, tills han går i den moraliskt tillåtna pensionen vid 65 år.

Till skillnad från börs-vd:ar, generaldirektörer och andra ska Oskar alltså inte skämmas för att han maximerar sin lön, han ska skämmas för att han inte maximerar den.

För mig är detta tecken på att arvssynden lever och konceptet är kanske starkare än någonsin, trots sekulariseringen av Sverige. Jag fortsätter gladeligen arbeta för Sverige, miljön och samhället resten av livet, om jag tillåts känna mig duktig. Om jag däremot förväntas drivas av en medfödd skuld till samhället, så vet jag inte om jag orkar ta ett enda spadtag till.

Låtsasekonomin

Tjänsteresor för mig ibland till vår kära huvudstad Stockholm. Ovanligare är att de för mig till Lunds södra förort, men idag var jag faktiskt i Malmö, en stad med fantastisk fotboll men lite för få högskolepoäng för Lundaluppens smak.

Men detta inlägg handlar varken om fotboll eller akademiska meriter, utan om vårt nya företagande. Centrala Malmö påminner mig alltmer om ett lite fattigare Östermalm, det finare folkets tillhåll. Men liksom centrala Stockholm är det också en plats med många mötesplatser. Mötesplatser är kommunpolitikernas och stadsarkitekternas favoritlösningar och yttrar sig ofta i caféliknande kontorsmiljöer. Den lite mer frispråkige bloggaren Snåljåpen uttryckte det så här på Twitter för en tid sedan:

För er som inte arbetar inom IT eller startups är detta kanske okänd mark, men om man kliver in på Minc, Malmö Live, Ideon, Epicenter eller liknande inkubatorer, kontorshotell, co-creation spaces eller mötesplatser ser man hordvis med entreprenörer. När jag var liten var en entreprenör oftast en person som ägde en grävmaskin och tog på sig olika uppdrag. Den nya typen av entreprenörer har istället lokaler som betalas av kommunen, datorer som betalas av affärsänglar samt mat och hyra som betalas av mamma och pappa.

Moderna kontor är platser som uppmuntrar till spontana möten. Glada färger är viktigare än ryggstöd. Bildkälla: Tidningen Chef

Runt entreprenörerna cirklar ett helt ekosystem av investerare, karriärcoacher, nätverkare, intresseföreningar, advisory board-medlemmar m.m. En del av entreprenörerna är både unga och mycket snygga, dessa har ett följe av mediebolag som försörjer sig på deras framgång. Denna framgång mäts i hur mycket kapital man "reser", inte vilken omsättning som skapats. Det finns så mycket kapital till denna typ av entreprenörer att finansiärerna klagar på att det finns för få talanger. För kommunerna som ofta står för en del av faciliteterna framstår detta som ett lockande och enkelt sätt att uppfattas som företagsvänliga och moderna.

Jag tycker det är fantastiskt att det idag finns nätverk, infrastruktur och kapital så att unga företagare snabbt kan dra igång sina företag. Men jag är samtidigt rädd att en framtida räntehöjning och medföljande avkastningskrav kommer bjuda på ett brutalt uppvaknande:

• Många tidigare "intressanta" affärsidéer kommer dömas ut som omöjliga att kommersialisera
• Affärsänglar kommer påminnas om att de har en dyr hobby
• Nätverkare och olika konsulter i ekosystemet kommer få kraftig intäktsminskning
• Många unga kommer få söka jobb på ett annat sätt än man behövt göra de senaste åren

För oss som var med i IT-yran i slutet av 90-talet så känns det hela väldigt bekant. Det kallades för "den nya ekonomin" men var i själva verket en låtsasekonomi. Jag tror vi upplever en ny låtsasekonomi idag och att många snart kommer behöva finna en annan sysselsättning.

Vad som var positivt efter 00-talets tillnyktrande var att de flesta hittade vettiga jobb i den riktiga (den behovsstyrda, snarare än kapitalstyrda) ekonomin väldigt snabbt. Jag tror och hoppas på ett lika lyckligt slut denna gång.

Personkult

I likhet med Spanarna i P1 tycker jag om att supa in tidens anda, zeitgeisten, såklart gärna med ekonomiska och finansiella förtecken. Och ett av de tydligaste tecknen i tiden är personkulten. Individer och framförallt företagsledare tillskrivs nästan övernaturliga förmågor.

I främsta ledet idag står Teslas Elon Musk och Amazons Jeff Bezos. Inte bara har dessa båda herrar skapat företag som förändrat dynamiken i sina branscher och påverkat väldigt många människors vardag. De drivs också av en till synes oändlig framåtanda och en vilja att driva själva mänskligheten framåt, något som synliggörs inte minst med ambitiösa rymdprogram. De är för stora för planeten.

Vi lever i en tid när Internet gör allt det där som den nya ekonomin lovade för tjugo år sedan. Detta har gjort att framförallt en liten grupp individer i USA har lyckats skapa enorma företag med i sammanhanget mikroskopiska kapitalbehov. Dessa nya kejsare av planeten har naturligtvis inte bara varit rätt person på rätt plats. De är utvalda. Unika. I vissa fall, som Bill Gates, har detta lett till en pliktkänsla och en vilja att utrota kommersiellt ointressanta sjukdomar, i andra fall alltså en önskan att tänja själva människobegreppet och bli något som närmast kan liknas vid faraoner. Rymdraketer har ersatt pyramider, men annars finns det tydliga likheter.

För femhundra år sedan pågick renässansen i Europa, antikens ideal skulle återupplivas och återskapas. I denna anda växte idén om universalgeniet fram. Universalgeniet skulle med synbar självklarhet behärska inte bara vetenskap och kultur, men även fysiska konster som fäktning, ridning och musik. Dessa genier har sedan kommit att kallas för renässansmänniskor och jag har märkt att många företagsledare i Sverige gärna velat förknippas med dessa ideal. Oftast har detta uttryckt sig i att vederbörande springer maraton ibland.

Många vd-intervjuer (läs varje nummer av tidningen Chef) det senaste decenniet har innehållit en sektion "hur ser din dag ut" där den intervjuade fått visa upp en otroligt produktiv dag där livspusslet innehållit minst 10 000 bitar, varav minst en varit en löptur eller ett pass på gymmet. Vetenskap och kultur har däremot lämnats utanför. Mitt tips till alla er som aspirerar på en renässansmänniskostatus är att läsa en bok ibland, kanske lyssna lite på musik och måla en tavla.

Mot denna ikoniserande bild står mindre högtflygande högpresterare som Melker Schörling, Warren Buffett och Ingvar Kamprad. Jim Collins gjorde i sin legendariska managementbok "From Good to Great" observationen att extremt framgångsrika bolag i själva verket oftast leds av relativt anonyma och ödmjuka, men engagerade och intelligenta ledare.

Som investerare är det enkelt att bli förälskad och bygga förtroende för halvgudar som Branson, Musk och Bezos. Men glöm inte att de har personliga PR-byråer som bygger deras varumärke och att detta är en ytterst medveten affärsstrategi. Det gör det enklare för dem att attrahera kapital och duktiga medarbetare. Att de gör ett fantastiskt arbete inom en viss kompetenscirkel och kompletterar detta med rymdambitioner innebär inte att de kommer lyckas utanför sin cirkel. Mät och väg istället deras prestation som ni väger grönsaker i butiken. Om deras bolag presterar: investera i bolaget, inte i personkulten.

Konglomeratens återkomst

Redigering 22 juni 2017: pinsamt nog inser jag i efterhand att Jon Åslund ett halvår tidigare skrev en mycket bättre krönika på det här ämnet, läs gärna den. 

Under det glada 70-talet ville tjänstemannastyrda svenska storbolag i cykliska branscher minska sitt beroende av ägarnas plånböcker och började stuva om sina bolag till bredare konglomerat. Förebilden kom ofta från dåtidens oerhört framgångsrika japanska storbolag som kombinerade verksamheter helt utan synergier sinsemellan. Det mest kända konglomeratbygget i Sverige då var nog PG Gyllenhammars Volvo som ägde verksamheter inom byggnation och syltkokning. Perioden har aktualiserats med SVTs dokumentär om tjänstemannaaristokraten Gyllenhammar.

Konglomeratens gudfader

När jag började intressera mig för investeringar var konglomeraten snarast skällsord och väldigt få tog k-ordet i sin mun. Orsaken var den inneboende matematiken:

• Rörelsedrivande konglomerat värderas på summan av sina vinster, bolag med negativ vinst drar ner totalsumman och gör att totala värdet minskar
• Separat är inget bolag någonsin negativt värderat, hur värdeförstörande det än är för sina ägare (se Eniro, Anoto etc.)
• För en brett diversifierad företagsgrupp med några förlustbringande verksamheter blir därmed delarna mer värda än summan

90- och 00-talen blev därmed renodlingarnas årtionden och värden skulle synliggöras. På rak arm kan jag bara minnas att Ratos vågade kalla sig konglomerat i Sverige. Men då hade också Arne Karlsson ett så grundmurat förtroende på marknaden att han kunde kalla bolaget för vad han ville.

På senare tid har det dock börjat dyka upp konglomerat igen. I dagens Börsveckan kan man läsa om Lifco som kombinerar tandvård med demolitionsrobotar. På Twitter kan man språka med Patrik Wahlén på Volati som säljer barnkläder och besiktar bilar. Investmentbolaget Spiltan har numera mycket noterat, men det är bara senaste året.

Vad kan då dagens konglomerat tänkas tillföra som balanserar upp matematiken som arbetar emot dem? Jag kan se några olika varianter i bolagens egna förklaringsmodeller:

1. Finansiell hävstång på fondnivån (i ägarbolaget), här ser vi exempelvis Berkshire Hathaway som köper sina verksamheter med pengar som de lånar billigare än gratis från sina försäkringsverksamheter
2. Värderingsarbitrage mellan onoterat och noterat, Volati och Spiltan kan köpa sina bolag från entreprenörer som blir rika utan att behöva jaga den sista multipelenheten, sedan värderas konglomeratet upp med börsfähiga multiplar
3. Tillförande av skicklig management genom interna skolor etc.

Den sistnämnda har jag lite svårt att tro på, även specialiserade bolag ägda i andra konstellationer har historiskt kunnat hitta sina ledare. Punkt 1 kan i Berkshire Hathaways fall vara trovärdig, men finansiell hävstång kan ägarna skaffa sig genom att belåna sina aktier om man är lagd åt det hållet.

Följaktligen tror jag främst dagens konglomerat lever av punkt 2. Det är billigt att köpa relativt små onoterade bolag och lägga deras vinster till sina egna - varpå den egna börsmultipeln skickar upp den egna värderingen. Jag är däremot osäker på hur uthållig denna fördel är:

• Börsen kommer falla, någon dag, och vi kommer åter få se fler avnoteringar än noteringar, arbitraget upphör
• Bolagen som köper upp verksamhet efter verksamhet behöver finna större objekt för att få en reell inverkan och då minskar värderingsskillnaden

Min tes är helt enkelt att vi befinner oss i en konglomeratens guldålder just nu, och att när börsen vänder neråt igen får vi snarare se avnoteringar och uppstyckningar igen. Hur ser du på det?

Investeraravdrag

I sin ambition att förenkla företagande har regeringen föreslagit ett investeraravdrag, något som gemensamt med starta-eget-bidrag ska stimulera svenskar att starta fler bolag samt att investera i existerande bolag. Vi ska alltså via riktade förändringar i skattesystemet öka tillgången på små bolag i landet samt gynna ägare i mindre bolag jämfört med ägare i medelstora och stora. Vore det inte intressantare att titta på hur man ökar efterfrågan på mindre bolag och deras tjänster? Vore det inte intressantare att stryka ett par-tre specialregler än att införa en till?

I mina ögon kommer detta ha en marginell effekt, införa nya godtyckliga storleksgränser för ägare och bolag att ta hänsyn till (=ännu ett litet element av ökat krångel), samt skapa grogrund för intressant skatteplanering.

Jag har själv startat en handfull bolag och inte ett enda av de besluten hade underlättats av det nya lagförslaget. Vid de tillfällen jag avstått att satsa på en företagsidé hade lagen aldrig knuffat mig över gränsen till ett annat beslut; idéerna höll helt enkelt inte.

Det är inte ofta jag som företagare delar åsikter med V, men som uttalat företagarmisstänkliggörande parti vågar man åtminstone peka på att kejsaren är naken: "Vänsterpartiet reserverar sig. Partiet betonar vikten av att eftersträva ett skattesystem som är enhetligt och likformigt och som har så få undantag som möjligt. På så sätt minimeras också möjligheterna till skatteplanering, menar partiet."

Pensionsrådgivning

Pensionsåldersutredningen har släppt sitt slutbetänkande kallat "Åtgärder för ett längre arbetsliv" som väldigt kort kan sammanfattas med att vi lever längre och behöver därför försörjas längre på ålderns höst. För att få bättre balans mellan hur många som arbetar och hur många som är pensionärer föreslås pensionsåldern höjas. Detta skapar såklart kontroverser och ännu en gång påminns man om vilken enorm politisk risk som finns i pensionssparande, både obligatoriskt (allmän pension, premiepension), kollektiv (tjänstepension) och individuell (privat försäkring).

Jag tänker därför ge dig lite gratis råd om pensionen, ställ dig en enda fråga: "klarar jag av att hålla i pengar i 30 år?". Svara den sanningsenligt, ditt leverne hänger på det, självbedrägeri straffas stenhårt. Om svaret är NEJ, vilket det kommer att vara för många: försök hitta en vettig pensionsrådgivare (lycka till!) och lyd personens råd. Spara i privat pensionsförsäkring också så att skillnaden mellan din slutlön och pension inte blir alltför dramatisk.

Om ditt svar däremot är JA, jag klarar av att hålla i pengar i 30 år:

• Avsluta all privat pensionsförsäkring
• Avbryt löneväxling om du har sådan
• Investera utanför pensionssystemet (med rådgivare om du inte känner att du klarar av det)

Även inom pensionssystemet finns det vissa möjligheter att minimera politisk risk: rösta med all kraft mot nedmonteringen av premiepensionen, använd fondförsäkringar i största möjliga utsträckning.

Och kom som vanligt ihåg att gratis råd ofta har ett värde som exakt reflekterar deras pris.

Läs gärna vad Stockman skriver om utredningen.

Cypriotiska skatter

Inte bara sol & vänstertrafik

Jag kan tyvärr inte hålla mig utan måste göra en kort utsvävning i den politiska världen. Ingen kan ha undgått att Cypern för att lösa statsfinansiella problem och blidka IMF lagt fram ett förslag som i korthet innebär att alla som har medel i cypriotiska banker ska betala en engångsskatt på 5-10 procent. I avvaktan på beslutet låses i princip alla bankmedel så att folk inte kan ta ut pengar.

Motiven som jag uppfattat dem är:

1. "Alla" och framförallt "de rika" ska hjälpa till
2. Cypriotiska banker misstänks vara ett centrum för penningtvätt och därmed skulle "bovarna" betala

Det är motiv som kan låta tilltalande och appellera till människors rättvisepatos. Men de går också att angripa ganska enkelt:

1. Bankmedel är bara en tillgång i alla företags och privatpersoners balansräkningar. Om du dagarna innan bankmedeln frös köpte fastigheter för någon miljard så slapp du helt undan en skatt på 100 miljoner. Personer som jag själv som har merparten av mina tillgångar i hus och aktier skulle betala mycket blygsam skatt jämfört med vår finansiella ställning
2. Brottsligt beteende måste angripas med rättsåtgärder, knappast genom kollektiv bestraffning. Lek med tanken att man kunde räkna ut att 10 procent av alla bankmedel i Sverige var produkter från kriminell eller svart verksamhet: vore det ok att konfiskera 10 procent från alla?

Som lök på den redan rätt lökiga laxen får man då ställa frågan kring hur detta påverkar banksystemet. Vad händer när skatten dragits och kontona öppnas? Bank run. Vad händer om man drar tillbaka förslaget helt och öppnar bankerna? Bank run. Banker bedriver en förtroendeverksamhet. Man stoppar in sina pengar i förvissningen att de är minst lika säkra där som i madrassen. Bara det att förslaget överhuvudtaget lagts fram har skadat cypriotiska banker på ett sätt som vi får beskåda när de öppnas igen. Att dessutom IMF och EU haft ett finger med i spelet väcker frågan vad som kan hända med spanska och italienska banker. Det är en fråga ingen vill se väckt.

Cypern har också de senaste åren profilerats som ett inomeuropeiskt skatteparadis där exempelvis småföretagare effektivt kan likvidera sina bolag och låsa upp förmögenheter som fortfarande är svåråtkomliga i exempelvis Sverige. Även om rådgivarna i Cypern gör allt för att tona ner problemen lär detta vara dödsstöten för den verksamheten. Malta m.fl. står beredda att ta över den affären.

Jag har ägnat några dagar åt att försöka smälta det här förslaget, men det måste vara ett av de farligaste förslagen jag har skådat sedan jag började följa bankväsendet närmre. Sedan ser jag ingen anledning att idiotförklara Cypern eller dess politiker som vissa har gjort, man försöker rädda sitt lands ekonomi och sin politiska framtid och desperata åtgärder är en naturlig följd i en sådan miljö.

Effektiv prissättning? Knappast för Wal-Mart

Många kloka personer och en del läsare (du vet vem du är Lars ;-) ) menar att USA och NYSE är världens mest effektivt prissatta aktiemarknad. Nu ska jag ta till det djupt ovetenskapliga greppet att skjuta mot det påståendet med ett exempel: Wal-Mart Stores Inc. Anledningen är såklart att jag följer bolaget då det finns i portföljen.

Wal-Mart Stores Inc. (eller Walmart som butikerna heter) är ett av världens största detaljhandelsföretag och en av världens största arbetsgivare. Börsvärdet är idag 250 miljarder dollar, dvs. ungefär hälften av världens högst värderade börsbolag Apple. Bolaget bevakas av en analytikerarmé och ligger knappast under någons placeringsradar. Bolaget ingår i S&P 100-indexet och har därmed en plats i väldigt många fondförvaltares portföljer.

Mitt första inköp i Wal-Mart skedde för lite drygt ett år sedan till priset 54,48 dollar. Under året som gått har jag köpt vid ytterligare tre tillfällen och i dollar räknat ligger anskaffningsvärdet på 55,90 dollar. Dagspriset i denna rätt sömniga jätte är nu... 73,80 dollar! Detta innebär en uppgång på 35 procent i dollar räknat på ungefär ett år eller kortare om man ser till de följande inköpen.

OK, detta beror självklart på att Wal-Mart haft ett lysande år där många problem lösts, nya marknader tillkommit och lönsamheten ökat? Nej, jag har läst mycket få positiva nyheter om bolaget. I princip allt har handlat om skandaler, att Buffett säljer eller liknande. Verksamheten har gått hyggligt och omsättningen ökade med 8,6 procent från 2010 till 2011, men en del av detta var känt tidigare.

Jag skulle vilja knuffa fram detta som ännu ett indicium på att effektiv prissättning knappast ens existerar på världens mest välanalyserade marknad. Wal-Mart är inte svåranalyserat, det är ett jätteföretag som i hiskelig hastighet omsätter varor till konsumenter. Alla plötsliga händelser är negativa, verksamheten tuffar normalt sett framåt så sakta, en kursuppgång på 35 procent på drygt ett år kan inte vara rationell.

Segmentsredovisning i HM efterlyses

Jag brukar berömma HM för deras klara och tydliga rapporter, vilka på ett bra sätt visar hur starkt företaget är och hur föredömligt välskött ekonomin är. Men nu talar man om att starta ännu en kedja, ryktesvis med högre modegrad - och det utan att tydligt redovisa hur de nuvarande sidoverksamheterna H&M Home, COS (med denna pinsamma webbshop), Weekday, Monki och Cheap Monday går.

Jag har aldrig riktigt lyckats skaka av mig känslan att sidoverksamheterna (exklusive Home) är projekt som Karl-Johan Persson dragit igång för att kunna visa upp något som är lite mer gångbart i de fina salongerna han frekventerar. Hur är ROI? Vad är bruttomarginalerna? Finns det några synergier? Varför är det värt att splittra HMs ledningsfokus på sex koncept när fem förmodligen inte bidrar så mycket till koncernens resultat?

HMs årsredovisning beskriver tre geografiska segment, Norden, Euroländer utom Finland samt Övriga världen. Detta är för all del intressant men jag skulle verkligen vilja se ett eller flera separata segment för sidoverksamheterna. Först då skulle jag få förtroende för den här delen av HM. En fråga för Aktiespararna att driva nästa år kanske?

Bolagsstyrning och bankförakt

När en av mina favoritbloggare utgjuter sig mot ett av mina innehav och manar till bojkott känner jag mig såklart tvungen att förklara varför jag inte går samma väg och säljer mina aktier. Det här kommer inte att vara ett försvarstal, utan jag tänkte beskriva hur jag ser på bolagsstyrning och varför jag anser att Sampo är ett vettigt innehav, inte trots utan även delvis på grund av sitt Nordeainnehav.

Nordea med VD Christian Clausen och styrelseordförande Björn Wahlroos har varit rejält omdebatterade i media på sistone med ett fokus på ersättningsnivåer och olika typer av kompensation. Nordea ägs till 21 procent av finska Sampo och till 13 procent av svenska staten. Övriga ägare äger under 4 procent och är huvudsakligen institutionella. Sampo ägs i sin tur av Solidium (helägt finskt statligt bolag) till 14 procent. Efter dem följer två pensionsbolag och på fjärde plats, med 2 procent av ägandet, kommer Björn Wahlroos. Wahlroos är tidigare VD och numera ordförande även i Sampo.

Wahlroos, som personligen "äger" (0,02*0,21 = 0,004 =) 0,4 procent av Nordea för alltså huvudägartalan. Denna pyramideffekt kan såklart ifrågasättas men är väldigt vanlig. Även Fredrik Lundberg och familjen Wallenberg dominerar företag med förhållandevis små egna insatser. Björn Wahlroos har i egenskap av huvudägare såklart haft långa diskussioner med företrädare för svenska staten och han tycks ha tröttnat och svarar nu generellt ganska kort på alla frågor och med ett stort mått av arrogans. Detta är något som retat upp både media och allmänhet och är tillsammans med den faktiska frågan, ersättningarna till styrelse och VD, så intressanta att jag skriver det här inlägget.

Ersättningsdiskussionen  kan föras på två plan: bolagstyrningsplanet och marknadsföringsplanet. Jag tänkte därför gå igenom dessa båda helt separat för att till slut komma till hur jag ser på mitt ägande i Sampo.

Bolagsstyrning
I en ideal bolagsstyrning hänger ansvar och befogenheter ihop, och den som äger både för- och nackdelarna med ett beslut är den som fattar beslutet.

Ett aktiebolag grundas av sina ägare. Ägarna riskerar det investerade kapitalet i verksamheten och har rätt till avkastningen från verksamheten. Det är också ägarna som likviderar ett bolag när det inte längre ska drivas vidare. Allt, från intäkter till kostnader och däribland ersättningar till ledande företrädare, angår ägarna. Ägarna organiseras genom att bolagsstämmor hålls, på stämmorna kan ägarna använda sin rösträtt för att fatta beslut om företaget.

Bolagsstämmorna är inget smidigt forum. Antalet deltagare är många och möjligheterna att ens kalla till möte är begränsade, därmed hålls de oftast endast en gång per år i större publika bolag. Företaget behöver mer kärlek och uppmärksamhet än så och därför utser stämman en styrelse. Styrelsen ska vara sammansatt så att den tillvaratar alla ägares intressen, inte enbart vissa huvudägare. Därför finns det ett antal regler och rekommendationer om beroende och oberoende ledamöter, något som jag tycker i många fall gör mer skada än nytta.

Även styrelsen är alltför långt från verksamheten för att kunna styra den i detalj. Styrelsen är involverade i strategiska vägval och har omfattande ansvar för bolagets lagefterlevnad, finansiering och försäkringsfrågor. Men i det dagliga arbetet räcker den inte till eftersom den generellt ses 6-10 gånger per år. Styrelsens allra viktigaste uppgift är därför att tillsätta VD, företagets yttersta ansvarige för den operativa verksamheten.

VD i sin tur tillsätter den operativa ledningen och anställer direkt eller indirekt personalen. En VD har normalt sett ett heltidsjobb och har den inblick och närvaro som krävs för den operativa verksamheten. VDn har omfattande befogenheter att sluta avtal, göra investeringar etc. och kan både tjäna stora pengar eller allvarligt skada bolaget genom sina beslut.

Bortsett från ren misskötsel och dåligt fungerande verksamhet är tjänstemannavälde något av det farligaste som kan drabba ett företag ur ett aktieägarperspektiv. Med tjänstemannavälde menar jag ett tillstånd där de anställda själva fattar alla beslut kring intäkter och kostnader och själva sätter lönenivåerna. Typiska tecken på tjänstemannavälde är när väldigt stora och avancerade incitamentsprogram införs, gärna på flera nivåer i bolaget. Tjänstemannavälde kan uppstå i lite olika situationer:

• De anställda äger kunderna, de anställdas referenser är viktigare än företagets renommé, uppstår i vissa konsultbolag, investmentbanker, revisionsföretag och andra tjänsteproducerande företag
• Företag som helt domineras av institutionella ägare, som inte utövar sitt ägarinflytande effektivt utan överlåter driften helt till ledningen
• Statligt ägda företag, där ägaren byter politiskt ledarskap vart fjärde år medan ledningen kanske sitter väldigt länge
• Ett exempel utanför näringslivet är kommuner där ett parti har betryggande och till synes evig majoritet, där brukar både toppolitikerna och tjänstemännen kunna tappa fotfästet helt 

Gemensamt är alltså att ägarnas situation av någon anledning är onaturligt svag jämfört med tjänstemännens. Konsekvensen blir att onaturligt stor del av bruttovinsterna går till ledningen snarare än ägarna. Genom att maskera ledningens belöning som optionsprogram kan man dessutom få nettovinsten att se bra ut samtidigt. Inom GAAP har man nu infört att sådana optionsprogram ska bokas som kostnader i resultaträkningen. När får vi se liknande i IFRS?

Skarp, ja, populär...?

Är Nordea ett fall av tjänstemannastyre? Det är ju ingen tvekan om vem som är den starke mannen, Björn Wahlroos, så frågan blir om han är att betrakta som ägare eller tjänsteman? Wahlroos själv är en väldigt stor förespråkare och tror väldigt mycket på ekonomiska incitament, så det är ingen vågad gissning att han själv i stor grad styrs av ersättningar och ekonomiska incitament. Björn Wahlroos tar emot ersättningar för sina styrelseuppdrag på 252 000 euro för Nordea och 160 000 euro för Sampo. Samtidigt får han i år i egenskap av aktieägare en utdelning på drygt 14 miljoner euro. Tittar man på Wahlroos ekonomiska incitament finns det alltså absolut inga tvivel: han är i första hand aktieägare. Därmed är risken för tjänstemannastyre i mina ögon inte påtaglig.

Jag är övertygad om att den kritiserade Wahlroos agerar för att maximera aktieägarvinsterna och minimera riskerna för aktieägarna, bland annat på grund av sitt stora innehav i Sampo (värt över 2 miljarder kronor). Därför har han stora incitament att ge vad han anser är rätt VD-lön till rätt VD. När det gäller vad som är rätt VD-lön har jag däremot ingen aning. På den nivå mina företag befinner sig är premien för en VD jämfört med vanliga tjänstemän i storleksordningen 50 procent, inte en faktor 20. Jag kan konstatera att exempelvis Warren Buffett har betalat ut väsentligt högre löner till sina ledare, även om en jämförelse med USA kanske inte är rimlig.

En separat fråga är den om riskfördelningen i bankverksamhet. Man läser ofta om "too big to fail" och att "förluster förstatligas". Jag har en lite annan syn på saken. Det som skulle kunna hända är att en bankledning blir skadeslös vid en bankkollaps, men att vi ägare (inklusive Sampo) skulle gå helskinnade ser jag som helt otänkbart. En bank som behöver akut statligt stöd kommer att helt eller delvis förstatligas, det har Anders Borg varit glasklar med och jag kan inte tänka mig att en efterträdare säger något annat.

Marknadsperspektivet
Ur ett marknadsföringsperspektiv är det långt ifrån lysande att göra en obruten serie av arroganta och inopportuna uttalanden som Wahlroos gjort. Jag vet inte om han tröttnat på svenska staten och tappat humöret eller om den typen av uttalanden fungerar bättre i Finland. Det kommer säkerligen leda till att några kunder och några ägare lämnar bolaget.

Den här typen av uppmärksamhet gör förmodligen dock större skada för det allmänna bankförtroendet än för Nordea enskilt. Bankkunder är trögrörliga och värderar troligen bankens serviceerbjudande (eller i praktiken bolåneräntesats) tyngre än dessa frågor.

Mer om kritiken
Om man tittar vidare på en av punkterna som kritiseras - avkastningsmålet på 15 procent - tycker jag att det är självklart att ägare ska kunna ställa upp mål för verksamheten. Är 15 procent rimligt? Jag tror inte att någon kan svara på det idag. Handelsbanken som är bättre skött än Nordea avkastade 13,5 procent förra året på ett kapital som dock är väsentligt högre än vad man skulle ha under normala förhållanden. Ett avkastningsmål på eget kapital implicerar en hävstång, men det tvingar inte banken att huvudlöst höja sin utlåning och ta dåliga kunder så det är inte självklart att det skulle vara oansvarigt att bedriva verksamheten mot ett sådant mål.

Clausens lön har jag nämnt, men han har även en lukrativ pensionsuppgörelse och en lägenhetsförmån (han har inte fått en lägenhet, den tillhör Nordea). Det är återigen svårt för mig att bedöma om styrelsen har förhandlat bra med Clausen eller om han skulle nöjt sig med mindre. Jag kan konstatera att ersättningsnivån är långt över vad jag är van vid. Det fanns en legendarisk General Electric-VD (någon som kommer ihåg namnet?) som satte taket för sin löneutveckling vid 20 gånger arbetarlönen. Det låter ganska sunt att sätta en sådan ram, men varför 20? Räcker det inte med 10? Påverkar VD inte resultatet mer än 50 arbetare?

Att Nordea behöver säga upp personal ser jag som pinsamt. Varför styr man inte verksamheten noggrannare och arbetar med mer optimerade processer så att "icke-lönsam personal" inte anställs? Nordea har ständigt högre kostnader (K/I-tal) än Handelsbanken, och jag är övertygad om att Handelsbanken alltid ligger närmare sin optimala bemanning. Därmed slipper Handelsbanken gå ut med sådana åtgärder utan det räcker att hålla igen lite i rekryteringen för att åtgärda eventuella bemanningsproblem.

Slutsats
Jag är ägare i Sampo, men inte kund till vare sig Nordea, If eller Mandatum. Jag äger 1,3 miljondelar av Sampo och har såklart inget reellt inflytande. Jag är dock övertygad att Wahlroos agerar i sitt och övriga aktieägares intresse när det gäller bolagsstyrningen. Däremot anser jag inte att han agerar i vårt intresse med sina ständiga politiskt inkorrekta uttalanden. Jag kommer att behålla mina Sampoaktier och hoppas att Wahlroos hittar ett ödmjukare sätt att bemöta media och aktieägare.

Nordea har varit och är en lysande investering för Sampo, jag hoppas Sampo fortsätter göra investeringar i den klassen.

Dow Jones Industrial Average

Dow Jones Industrial Average är ett av världens mest använda och anrika aktieindex som följer värdet på 30 av USAs största börsbolag. Vad kanske inte så många svenskar vet om är att indexet är helt felkonstruerat och antikt i sitt sätt att hantera ingående bolag.

Logaritmisk kurva över DJIAs utveckling sedan 1896

Hål i huvudet nummer ett
"The Dow" beräknas som summan av de ingående bolagens aktiepriser dividerat med en konstant som justeras vid splittar och andra aktiehändelser eller vid byte av ingående bolag. Ja du läste rätt, summan av aktiepriserna. Detta innebär att exempelvis 3M ($89,56) väger något mer i index än Exxon Mobil ($86,44), börs-USAs näst största företag efter Apple. En uppgång på 1 procent i 3M påverkar alltså index ungefär lika mycket som en uppgång på 1 procent i Exxon Mobil.

De flesta någorlunda moderna index viktar bolagen antingen via börsvärdet eller i vissa fall totala värdet av aktier som är tillgängliga för handel (float).

Hål i huvudet nummer två
Det saknas en glasklar definition på vilka bolag som ska ingå, det finns istället en kommitté som väljer bolag som ska vara med i DJIA. Denna kommitté lider såklart av Hål i huvudet nummer ett, och har väldigt svårt att ta in USAs största noterade bolag Apple, eftersom dess aktiepris på $585 skulle ge bolaget en otrolig vikt i indexet (20 gånger viktigare än Microsoft exempelvis, medan börsvärdena skiljer med en faktor 2).

Kommittén har tidigare tagit in bolag i indexet på villkor att de genomför aktiesplittar, tala om att justera verkligheten efter kartan.

Orange kuvert och pension

Efter som jag med stormsteg trampat in i yngre medelåldern är det med stigande intresse jag numera öppnar årets orange kuvert och alla andra besked kring pension som dimper ner i lådan - och det börjar bli många.

Allmänna pensionen
Den här biten är det lilla problemet. Jag har bara det nya pensionssystemet och tycker faktiskt att de orange kuverten som skickas ut varje år gått från total förvirring på 90-talet till väldigt tydliga idag. Hur jag placerar min premiepension har jag skrivit om tidigare. Den allmänna inkomstpensionen stoppas in i en svart låda och kom i år ut lite större än den kom in, trevligt!

Tjänstepension
Det är här det börjar bli snårigt. Jag är som sagt född i början av sjuttiotalet och kom ut i arbetslivet i mitten av nittiotalet. Under den här perioden har jag arbetat för fyra företag - i snitt fyra år per firma. Inget extremt hoppande tycker jag, men jag är nu uppe i åtta tjänstepensionsförsäkringar eftersom bolagen ibland bytt försäkringsbolag och lösningar. Håller det här i sig så ser jag fram emot närmre trettio försäkringar vid pensionen, många bäckar små...

Åtta små skvättar, vissa lite större än andra, ska alltså förvaltas. I tidens anda är naturligtvis nästan alla fondförsäkringar där jag själv ska plaska runt i fondutbud som är specifika för varje bolag. Jag brukar dock göra som i PPM och leta upp en indexfond och en kort räntefond, men kvaliteten och avgifterna på dessa varierar rejält med försäkringsbolagen. Fonderna är inte sällan dyra, och ovanpå detta tar försäkringsbolaget hyfsade avgifter, något som retar mig alltmer.

Privat pension
Slutligen har jag en privat pension som jag var dum nog att pumpa in pengar i när jag var som fattigast i livet. Logiken var att jag betalade statlig skatt och om jag pensionssparade skulle jag förmodligen kunna ta ut pengarna med låg skatt när det var dags för pension. Numera pekar dock allt på att jag får betala statlig skatt (och inget jobbavdrag heller) när jag går i pension vilket tyder på att detta var totalt feltänkt.

Sedan har jag också kommit fram till att det är totalt förkastligt att låsa in pengar i ett stängt, reglerat sparande under högt avgiftstryck över lång tid. För alla utom en kategori människor är detta vansinne. Det finns så väldigt många bättre saker att göra med dessa pengar för de allra flesta, främst att minska lånebördan under familjebildningen eller att investera utanför avgiftstrycket.

Den kategorin människor som jag menar privat pension verkligen är bra för är de som inte kan hålla i pengar, de som inte kan låta investerade och sparade slantar ligga. Där är inlåsningseffekten positiv. Tyvärr tror jag att dessa människor oftast inte pensionssparar privat ändå.

Varför aktietävlingar inte liknar investering

Då och då blir jag (liksom alla andra) inbjuden till aktietävlingar och jag tackar alltid nej. "Du som är intresserad av investeringar och läser så mycket borde ju lyckas bra" har jag också fått höra.

Nej, jag skulle inte lyckas bra. Att investera med riktiga pengar är ett livslångt maratonlopp där man måste söka det högsta väntevärdet på avkastningen hela tiden. Det innebär att risk/avkastning måste balanseras varje dag.

En aktietävling är en sprint, ett lopp över några månader. I en aktietävling kommer seriösa investerare alltid att hamna någonstans i mitten av fältet, förmodligen strax över mitten. I aktietävlingar liksom alla tävlingar är det topplaceringarna som är attraktiva och därför måste man helt avstå från riskbedömning. Det enda som räknas är att avkastningen är maximal och att riskerna inte inträffar. Därför kommer alltid toppen, liksom botten, att populeras av tävlingsmänniskor (hade det rört sig om riktiga pengar hade jag kallat dem dårar) som stoppar in hela insatsen i något enstaka ineffektivt prissatt bolag. Skillnaden är bara att vinnarna prickade det bolag som uppvärderades, medan förlorarna väljer det som rasade.

Delta för all del i aktietävlingar om det roar dig, men räkna inte med att belönas för sunt investeringstänkande.

Investeringsklockan är död

Jag är ledsen, men någon måste säga som det är. Investeringsklockan är allmänt känd. Enkla entydiga samband i investeringssammanhang är gratis pengar. Gratis pengar finns inte, i synnerhet inte för alla.

Även om investeringsklockan är i högsta grad logisk och länge fungerat så fungerar den inte längre. Eller är jag den ende som förstått att den regelbundet är flera klockslag samtidigt numera samt hoppar väldigt oregelbundet?

Svängigt värre

Det har varit mycket jobb och lite bloggande på sistone. Jag kan ju konstatera att volatiliteten på börsen fortsätter. Men hög volatilitet är ju detsamma som hög risk och hög risk ger ju hög avkastning, så skynda er att köpa! *)

*) Allt enligt effektiva marknadshypotesen

Utländska aktier

Jag kan inte påminna mig att jag någon gång förklarat varför jag huvudsakligen har svenska aktier i portföljen - och jag har inte heller skrivit varför jag i vissa fall valt att gå utanför landets gränser. Här kommer ett försök att förklara det kort och koncist :-)

Varför ska man huvudsakligen investera i svenska bolag?
Det finns ett antal ganska enkla anledningar att man först ska titta inom Sveriges gränser efter investeringsmöjligheter. De viktigaste för mig är:

• Kännedom om regelverket: svenska bolag följer svensk lag, svensk redovisningsstandard (eller iaf svensk tillämpning av IFRS) vilket gör att jämförelser blir enkla, nyckeltal blir definierade som man är van etc. En annan aspekt är nivån av korruption inom och utom organisationerna. Korruption existerar på en viss nivå i Sverige, jag förväntar mig en del vänskapskorruption på styrelse- och ledningsnivå exempelvis. Korruption ser ut på ett annat sätt i andra länder.
• Kännedom om bolagen: svenska bolag är mer välkända, och framförallt bevakas de i större utsträckning i svenska media
• Begriplig information: jag har alltid haft högsta betyg i engelska, men jag inbillar mig inte att min engelska är lika bra som mitt modersmål, att läsa på andra språk betyder en liten informationsförlust. Om avsändarens modersmål dessutom är något annat än engelska sker informationsförlusten i två led.
• Enklast möjliga valuta- och skattesituation för mig som svensk medborgare och innevånare. Jag är inte intresserad av valutaspekulation, och växlingskostnader blir som ett extra courtage. I kapitalförsäkringar, bolagsform och det kommande investeringssparkontot ställer utländsk utdelningsbeskattning till det en del  .

Det är ingen slump att nästan alla företag och verksamheter först växer lokalt och sedan, när alla möjligheter är uttömda, väljer att ta steget utomlands. Att kunna spelreglerna är nödvändigt i alla affärssammanhang.

Varför gör jag undantag?
Ett vanligt argument, inte minst från fondförsäljare, är att man ska exponera sig mot andra marknader (oftast tillväxtmarknader), men jag anser att de bolag jag främst tittar på, Large Cap-bolag, är globaliserade idag och har inom sig en exponering mot tillväxtmarknader. Därmed är detta argument inte så starkt i mina ögon, men jag ser några andra:

• Tillgång till branscher: Stockholmsbörsen har ett ok sortiment, men det finns ett antal branscher som saknar representation helt eller delvis. Detta är en huvudsaklig orsak att jag sökt upp utländska bolag. Sampo är ett försäkringsbolag, Maersk bedriver containerfrakt m.m. Även olja och energi är bristfälliga branscher i Stockholm i mina ögon.
• Tillgång till spetsföretag: återigen saknas lite på Stockholmsbörsen, i vissa branscher finns inga riktigt starka alternativ. JNJ har en konsumentproduktdel jag saknar bland svenska hälsosektorsbolag, Wal-Mart har ett alternativ i Axfood, men jag tycker inte de kan jämföras på samma dag. Inom konsumentprodukter är för övrigt USA helt outstanding, visst finns Unilever och Nestlé, men Coca-Cola, Pepsico, P&G, Kraft etc. ger en rejäl slagsida åt andra sidan Atlanten.

Några andra orsaker till att gå utomlands och investera ser jag personligen inte. Ett vanligt skäl att andra går utomlands kan nog vara att det finns bra pristillfällen någonstans för stunden. Billiga banker i Frankrike idag t.ex. Jag själv har dock alltför stor respekt för trösklarna (regelverk etc.) för att söka exempelvis banker utanför Sverige, även om priserna tillfälligt skulle vara bättre. Detsamma gäller industri, telekommunikation, byggsektorn och fastighetssektorn, där det finns utmärkta bolag i Sverige.

Om man ska göra undantag och ge sig ut utanför landet tycker jag att man gör klokt i att hålla nere antalet länder man engagerar sig i. Jag själv har aktier i danska, finska och amerikanska bolag. Jag försöker undvika att gå in i flera länder. Jag kommer absolut aldrig köpa aktier i icke-demokratiska länder eller instabila länder. Välutvecklade kontrollorgan och välimplementerade regelverk ser jag som ett absolut måste.