Stiftelser, framtidens ägandeform?

För någon vecka sedan skrev Gerhard Bley, vd på stiftelseägda Kavli, en insändare i Svenska Dagbladet med budskapet att stiftelseformen är nyckeln för att ge företag en ny roll i samhället.

Bley pekade framförallt på att många bolag kämpar med att motivera sina medarbetare. En nyckel för att få bukt med detta problem är enligt honom att finna associationsformer som snarare strävar efter en bättre värld än att optimera resultat varje kvartal.

En stiftelse är en juridisk person utan ägare vars syfte och mål bestäms i ett stiftelseförordnande. Förordnandet skapas vid stiftelsens stiftande och är därefter väldigt trögrörligt. Det finns lite olika sorters stiftelser, men oftast ska de donera till olika välgörande ändamål eller försörja någon grupp, en släkt, ett företags pensionärer m.fl. Stiftelsen förvaltas av en styrelse som enligt olika regler tillsätter sig själv, under tillsyn av länsstyrelsen.

Att Bley är positiv till stiftelseformen är ingen överraskning och han är i sitt inlägg naturligtvis stolt över Kavli, det vore ju närmast tjänstefel av honom att inte lyfta Kavli till skyarna. Att han sällar sig till kören som klankar ner på den onda, kortsiktiga kvartalskapitalismen ser jag som ett rätt billigt knep att vinna poäng för sitt företag.

Jag har ingen personlig erfarenhet av att arbeta i stiftelser men har några invändningar mot formen som helhet:

1. Alla talar om en snabbrörlig värld där organisationer måste anpassa sig mot nya förändringar och konkurrens. Hur rimmar detta med att ha en huvudman som styrs av ett dokument som kan vara 30-50 år gammalt? Om förordnandet inte är väldigt öppet och genomtänkt riskerar stiftelsen bli förlegad
2. Om stiftelseförordnandet är väldigt öppet får man en organisationsform där tjänstemannastyrelsen själva kan styra utan en ägarmotpart. Detta gör kulturen i organisationen fullständigt avgörande och riskerar leda till maktfullkomliga byråkrater och vänskapskorruption om man inte passar sig
3. Det finns ofta ett drag av narcissism i stiftarnas ansats: "vi vet bäst, vi kan inte låta våra efterträdare agera fritt och utifrån marknadens händelser, utan nu ska vi skriva tidernas instruktion och styra upp dem för alltid med vår visdom"

Men åsikterna ovan är alltså helt teoretiska. Om man istället tittar på verkligheten är såklart existerande, fungerande stiftelser relativt framgångsrika, genom survivorship bias.

En framgångsrik stiftelses mål. Novo Nordisk-stiftelsen har rötter från 1920-talet.

Novo Nordisk A/S som är ett av mina portföljinnehav majoritetsägs av Novo Nordisk-stiftelsen som använder sin del av utdelningen för grundforskning som kommer bolaget tillgodo. Detta har varit väldigt framgångsrikt och är en otrolig ynnest för oss minoritetsägare. En majoritet av bolagets direktavkastning "skänks" i princip tillbaka till bolaget i en förädlad form och kommer oss till nytta genom framtida avkastning.

Från studenttiden minns jag å andra sidan stiftelser som gav stipendier på typ 40 kronor per termin till gudfruktiga men fattiga studentskor från Staffanstorp. Denna typ av stiftelser är felkonstruerade från början och blir oundvikligen förpassade till historiens fotnoter.

Skall man summera detta så tycker jag välgörenhetsstiftelser har ett existensberättigande, men medarbetarmotivation hanterar man genom ledarskap, inte bolagsform. Vi behöver ägare av kött och blod som är engagerade i företagen, inte statiska dokument i toppen.