Diskonterade framtida kassaflöden

I John Burr Williams "The Theory of Investment Value" från 1938 var han bland de första att argumentera för att ett företags egentliga och inneboende värde är summan av de framtida kassaflöden det genererar för sina ägare, diskonterat till nutid för att korrigera för tidsförskjutningen.

Det hela är på papperet väldigt enkelt: man tar helt enkelt alla framtida kassaflöden, sprider ut dem över tiden, nuvärdesberäknar dem med lämplig räntesats och summerar.

Jag håller helt och fullt med om detta resonemang, och det bildar en väldigt viktig teoretisk motsats till det alltför vanliga synsättet att värdet av ett bolag är detsamma som priset på bolaget. Men den stora frågan är: vad gör man med denna kunskap?

Det problematiska med DCF (engelska förkortningen, Discounted Cash Flow) är att teorin är väldigt svår att tillämpa och lockar till väldigt offensiva värderingar av bolag. Vilka är de framtida kassaflödena? Här har investerare en tendens att titta på den nuvarande trenden, dra ut den långt in i framtiden, sätta en räntesats och räkna fram ett värde. Denna beräkning är oerhört beroende av sina inparametrar, man kan med ganska små ändringar i antagande om tillväxt och räntesats motivera väldigt olika pris. Det är helt enkelt en väldigt känslig modell.

Därför menar jag att DCF är ett oerhört viktigt teoretiskt fundament, men att den i praktiken fungerar dåligt som investeringsverktyg eftersom alla antaganden om framtiden måste vara väldigt försiktiga. Denna inställning är basen för mina investeringskriterier, där DCF inte ingår. Företagen måste bevisa en viss tillväxt historiskt, en stark intjäningshistorik och därför vågar jag tro på en god framtida utveckling. Detta sätt att resonera är det enda som kan ge en vettig säkerhetsmarginal.