onsdag 14 april 2010

CSN - en kärlekshistoria

Jag brukar inte berätta om mitt privatliv men nu vill jag tala om mitt längsta förhållande. I början av 90-talet mötte jag CSN och det klickade direkt, mycket snart insåg vi att vi var gjorda för varandra. Jag gav henne vad hon ville ha och hon tillfredsställde mina behov.

Allt rullade på under ett antal år och jag kände mig mycket beroende av henne, men lycklig. Efter studentlivet ändrades dock vårt förhållande, hon drog sig tillbaka och började kräva allt mer av mig. Detta pågick under många år, men våra glada minnen av studentlivet höll oss samman, och inget saknades oss egentligen.

Nu i vår kände jag dock att hon krävde lite för mycket av mig, och att minnena inte riktigt kunde kompensera för detta längre, så jag bröt förhållandet. Det var en ganska märklig känsla, men hon tog det mycket väl. Hon fick sin del i bodelningen och verkade kanske lite väl nöjd med det.

Sedan uppbrottet tänker jag en del på hur mycket hon givit mig. Utan henne hade jag aldrig kunnat klara min studietid, jag hade ingen uppbackning hemifrån. Tack vare henne tog jag mig fram och fick ett par väldigt bra och roliga jobb, där jag träffade de människor jag sedan startade bolag ihop med. Jag har väldigt mycket att tacka henne för och även om minnena redan börjar blekna är jag glad att hon finns.

Puss på dig CSN, var du än är!

2 kommentarer:

  1. Det var nog det vackraste jag har läst om CSN på länge. Ofta så får de både spott och spe i media.
    Jag tror precis som du skriver, att många glömmer bort att de har CSN att tacka för möjligheten att läsa och i förlängningen få det jobb de vill ha.
    Tack för en annorlunda vinkling!

    SvaraRadera
  2. Själv tror jag nästan att jag stannar i förhållandet tills sena medelåldern så länge hon fortsätter att ha så låga krav på mig. Jag brukar bara ge en liten gåva runt alla hjärtans dag så håller hon sig glad i ett helt år!

    SvaraRadera