Aktiespararen

Jag har varit lite elak mot svensk ekonomipress tidigare, och även mot Aktiespararnas webbtjänst Aktieinvest. Nu kom jag över nummer 6/7 2012 av Aktiespararen, Aktiespararnas tidning och tänkte jag skulle säga min åsikt om den...

Och nej, det här blir faktiskt inte tredje raka sågningen. Det var länge sedan jag blev så positivt överraskad av en tidskrift som jag blev av Aktiespararen. En snabb jämförelse mot Privata Affärer (som gjorde mig riktigt besviken) visar att:

1. Aktiespararen innehåller en mängd eget redaktionellt material
2. Innehåller inte så mycket av de värsta fondflosklerna
3. Har en tydlig avsändare och när det är Aktiespararna-reklam är det helt uppenbart

Jag tänkte inte gå igenom tidningen lika noga som Privata Affärer utan ger några höjdpunkter och lågvattenmärken:

Intervjun med Stefan Ingves håller hög klass med lite nya frågor jag inte sett förut. Dessutom tillåts Ingves svara och till synes tala till punkt, så jag fick en lite bättre inblick i hur Ingves resonerar kring privat och offentlig skuldsättning. Reportern kunde kanske ställt lite vassa frågor om inflationsmålet, men det kommer väl nästa gång.

Oron i Grekland finns såklart med i all finanspress just nu, men i Aktiespararen avhandlar man det en gång och lite mer på djupet, inte med utspridda ytliga kommentarer över halva tidningen.

En stor del av tidningen viks åt småbolag och även om jag knappast håller med om allt som skrivs är det en hygglig genomgång av listorna. Man kanske kunde varit ännu lite noggrannare med att poängtera de enorma kvalitetsproblem som finns på några av listorna. En lite rolig observation är att Neurovive steg som en raket när "Löparn" började skriva om aktien för ett par år sedan - för att sedan rasa ihop. På de här listorna kan alltså vilken skojare som helst skapa kursrusningar, med eller utan pengar.

Peter Malmqvist skriver en längre analys av makroläget och till stora delar tror jag den saknar praktiskt värde, men genomgången av vinstutvecklingarna i olika branscher under det gångna decenniet är riktigt intressant. IT-erans fall och finanskrisen har givit väldigt olika utslag i olika branscher. Hälsovårdsbranschen har haft resultattoppar i båda kriserna. Jag trodde att aktierna kanske steg för att folk vände sig till icke-cykliska aktier, men nej, resultaten stiger. Hur stor del av branschen är antidepressiva medel? 

Fyra bolag analyseras: Sampo, Nobia, Proact och Alliance Oil. Alla utom Nobia får köprekommendation, Nobia får avvakta. Analysmetoden är lite skakig och större delen är friformsbeskrivning. Det förekommer ett antal nyckeltal som presenteras, liksom kursutveckling och ett antal 5-gradiga betyg. Nyckeltalen skiljer mellan bolagen och kommenteras egentligen inte i texten. Sedan blir jag inte riktigt klok på Nobias "avvakta"-slutsats. Låg tillväxtpotential, ingen direktavkastning, P/E 20 på den vinst som analytikerna hoppas på i år. Vågar man inte skrika sälj på detta, när alla de tre andra verkar betydligt mer attraktiva enligt deras eget sätt att se det, så vågar man väl aldrig säga sälj? Sampo rekommenderas hyfsat varmt, vilket ju är glädjande ;-)

Björn Wahlroos, Sampos ordförande, uppmärksammas i ett reportage och reportern skriver "Öppenheten är uppfriskande, men de impulsiva uttalandena i media riskerar att skada affärerna", vilket påminner en del om min egen åsikt som jag skrivit om.

Bosse Steiner skriver i en "portföljskola" om hur man bör strukturera och arbeta med sin portfölj. Märkligt nog verkar han ha nästan exakt samma syn som jag på hur man ska hantera en portfölj. Det man kunde önska av artikeln var att han också redovisade andra sätt att se på saken. Hans resonemang blir en ganska personlig (för all del klok) åsikt, men jag skulle gärna se lite mer motiv till varför han frångår modern portföljteori.

Svagaste artikeln i tidningen är förmodligen "referatet" av Per H Börjesson (är karln överallt, har han inte ett bolag att driva?) och Joel Dahlbergs pensionsdiskussion. De resonerar om eget och offentligt pensionssparande och diskussionen återges på ett rätt märkligt sätt. Den ene tycker att de offentliga pensionssparandena är tillräckliga, åtminstone med tjänstepension inräknad. Den andre tycker att hela rasket är en bluff. Till slut enas de om något. Jaha.

Sammanfattningsvis var Aktiespararen en riktigt trevlig bekantskap med mycket redaktionellt innehåll och relativt hög kvalitet på det som skrevs. Jag är inte med i Aktiespararna, och har aldrig varit.