tisdag 10 juli 2012

The Intelligent Investor/kap 17

Detta är den artonde delen i min bloggserie om Benjamin Grahams bok, The Intelligent Investor. I första delen finns en innehållsförteckning som hjälper dig att navigera runt mellan delarna, varje del svarar mot ett kapitel i boken.

Four Extremely Instructive Case Histories

I det här kapitlet lägger Graham fram fyra extrema exempel på situationer där tillämpningen av strukturerade investeringskriterier kunde räddat investeraren från katastrofala förluster:
  • Penn Central Co, ett järnvägsbolag, chockade världen när det gick i konkurs 1970. Men varningssignaler fanns det gott om: räntetäckningsgraden var fullständigt otillräcklig (jämför med kapitel 11), bolaget betalade ingen företagsskatt de sista 11 åren inför konkursen, trots att man rapporterade vinster och bolaget uppvisade klart högre kostnader för sin drift än konkurrenterna
  • Ling-Temco-Vought Inc, ett bolag som lyckades växa sin omsättning med 500 gånger på tio år genom en serie av lånefinansierade förvärv. Hela investeringsvärlden förfördes av en karismatisk ledare och en explosionsartad tillväxt, men få förstod faran i den eroderade balansräkningen.
  • NVF köpte 1969 upp det sju gånger större Sharon Steel och finansierade detta med lån. I övergången arbetade man med en uppsjö av märkliga redovisningsposter i resultat- och balansräkningen, oförklarliga och svårbedömda poster som gjorde information opålitlig. Graham kommer aldrig till någon riktig sensmoral i det här fallet, det är huvudsakligen en kavalkad av märkligheter som jag i flera fall tror är omöjliga idag.
  • Det sista exemplet handlar om börsnoteringen av AAA Enterprises, ett bolag som tillverkade husvagnar och svängde sig med dåtidens främsta modeord: "franchising", felprissättningen av bolaget fortsatte oavsett vad som hände och Graham konstaterar "The speculative public is incorrigible. In financial terms it cannot count beyond 3." och att det finns en villig grupp av köpare som alltid är beredda att betala orimliga priser för modeord
Det första exemplet påminner lite om aningslösheten dagens investerare verkar visa inför de preferensaktier som fastighetsbolagen utgivit. Trots att räntetäckningen är mager behandlas de av svenska investerare i princip som riskfria.

Jason Zweig gör i detta kapitel ett lysande arbete med att finna snarlika motsvarigheter i modern tid. Hans favoritämne är (eftersom hans kommentarer skrevs 2003) som alltid Internetbubblan och de absurda priserna på allt som hade något med Internet att göra.

Vad tror du om dagens preferensaktier i fastighetsbolag, är den låga räntetäckningen något att oroa sig för? Deltar du i börsintroduktioner, IPO:er? Vad tycker du om förvärvsdriven tillväxt, hur värderar du det jämfört med organisk tillväxt?


5 kommentarer:

  1. Har själv som hastigast tittat på räntetäckningsgraden på räntebevisen och det är väldigt få som klarar Grahams kriterier, även de kan väl inkluderas under prefarna?! De som klarar ger väl dryga 4% när det är "riskfritt" med inlåningskonton på 3,25%.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förutom räntetäckningsgraden som en säkerhetsmarginal menar ju Graham i kapitel 6 att preferensaktier generellt ska köpas under parvärdet.

      Radera
  2. Börsintroduktioner - ingenting för mig.

    Jag föredrar organisk framför förvärvsdriven tillväxt. Den förra ser jag som belägg för att bolagets verksamhet är sund och har livskraft; den senare är jag misstänksam mot.

    Tycker det är kul med historiska fallstudier, men man måste samtidigt vara medveten om att det är otroligt lätt att handla i efterhand...

    Carolus

    SvaraRadera
  3. Äger Getinge sedan många år och har imponerats av deras tillväxt. Skall man dra öronen åt sig eftersom de vuxit till stor del genom förvärv?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, inte automatiskt, men man bör kontrollera:

      1. att tillväxttakten i intjäning per aktie varit god
      2. att balansräkningen inte tagit alltför mycket stryk (= hög belåning jämfört med eget kapital)

      Radera