torsdag 14 juni 2012

The Intelligent Investor/kap 4

Detta är den femte delen i min bloggserie om Benjamin Grahams bok, The Intelligent Investor. I första delen finns en innehållsförteckning som hjälper dig att navigera runt mellan delarna, varje del svarar mot ett kapitel i boken.

General Portfolio Policy: The Defensive Investor

Det finns en allmän åsikt att det finns en proportionalitet mellan vilken risk man tar och vilken avkastning man kan förvänta sig. Alla som träffat en pensionsrådgivare har hört det, och alla som läst något om fonder har läst det. Graham hade en annan syn på saken: den avkastning en investerare bör förvänta sig är kopplad till den intelligenta och fokuserade insats och energi investeraren lägger på sin investeringsverksamhet. En kunnig investerare som lägger mycket tid och energi kan förvänta sig en högre avkastning än en som lägger mindre tid.

Liksom sin lärjunge Buffett poängterar han också att ett bolag köpt till fyndpris både kan ha högre förväntad avkastning och lägre risk för förlust än en obligation vars pris varierar med ränteläget. Detta går såklart tvärs emot den allmänna åsikten, både då och nu, 40 år senare.

Från Stefan Johansson/Cashderivatives fick jag i en kommentar till kapitel 3 denna rapport som pekar på att värdeinvestering kan leda till högre avkastning utan högre risk.

Kapitlet handlar alltså om hur en investeringsportfölj bör se ut. För den defensiva investeraren förespråkar Graham en fördelning mellan aktier och räntebärande investeringar på mellan 25/75 och det motsatta 75/25. I ett normalläge kan fördelningen vara 50/50. Han poängterar att trots att gränserna kan verka godtyckligt valda finns det många argument för att hålla sig kring dessa gränser. När fördelningen förskjuts till 45/55 i någon riktning föreslår Graham att man balanserar om i portföljen för att återgå till 50/50. I den bästa av världar skulle investeraren kunna öka andelen aktier uppemot högst 75 procent när priserna sjunker och vid en kraftig bull market sälja ner till 25 procent. Graham tror dock inte på att den genomsnittlige investeraren klarar av denna justering, gruppsykologin och mediatrycket riskerar att bli för svårt att hantera - om den genomsnittlige investeraren klarat av detta hade inga bubblor uppstått. Därför blir rekommendationen att stanna kvar kring en statisk fördelning.

Grahams menar att obligationsinnehållet är nödvändigt för att dämpa svängningarna i portföljen och därigenom stressnivån hos investeraren. Dessutom ger den komponenten köpkraft vid baisser och därmed en viss möjlighet till överavkastning. Aktieinnehållet är nödvändigt framförallt ur ett inflationsperspektiv, men även för att nå en något högre avkastning. Jag använder själv en sådan strategi i mitt PPM-konto, vilket jag rapporterat om tidigare, där jag dock lagt jämvikten vid 70/30.

När det gäller aktiekomponenten talar Graham om "high-grade common stocks" utan att specificera det närmre i kapitlet. Det rör sig utan tvekan om bolag som klarar hans investeringskriterier vilka specificeras noggrannare i kapitel 14, som vi återkommer till. Obligationerna som föreslås är olika amerikanska statliga obligationer, vilket naturligtvis inte är särskilt aktuellt för en svensk.

Jason Zweigs lämnar i sina kommentarer en lista av kontrollfrågor för att se "vilken risk" du är beredd att ta (Zweig menar hur mycket aktier portföljen bör innehålla, att aktier inte behöver innebära ökad risk råkar han glömma här). Sedan pekar han ut olika räntebärande investeringar och nämner bland annat penningmarknadsfonder (som jag använder) och lyckas rekommendera mortgage-backed securities i fondformat eftersom diversifieringen innebär säkerhet. Den säkerheten var inte tillräcklig 2008...

Vad är din syn på risk? Kan värdeinvestering öka avkastning utan att öka risken? Arbetar du med olika tillgångsslag, "asset allocation"? Hur ser du på de utökade möjligheterna sedan Grahams tid att handla med råvaror, derivat etc.?


21 kommentarer:

  1. "Obligationerna som föreslås är olika amerikanska statliga obligationer, vilket naturligtvis inte är särskilt aktuellt för en svensk."

    Hur skulle man översätta det till svenska förhållanden 2012 tycker du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om man tittar på kort löptid är den närmaste motsvarigheten nog Riksgäldsspar: https://www.riksgalden.se/sv/spara/Riksgaldsspar/Rantor/

      För längre löptid är det antingen Riksgäldsspar även där eller svenska statspapper:

      https://www.riksgalden.se/sv/upplaning/statspapper/nominella-statsobligationer/

      Graham krävde absolut säkerhet bakom obligationerna och USA erbjöd det närmaste man kunde komma. För oss svenskar blir det svenska staten för att inte introducera en valutarisk.

      Radera
  2. Sedan insättningsgarantin infördes för några år sedan så borde även "vanliga konton" uppfylla de grundläggande kriterierna:
    1/ Pengarna garanterade av staten
    2/ Ränta fås på pengarna under tiden dessa lånas ut

    Detta gäller naturligtvis om vi håller oss till reglementet för insättningsgarantin, dvs vi har mindre belopp insatt än maxbeloppet. Det finns inget hinder att öppna ett flertal konton, vilket borde innebära att på belopp under ca 15 miljoner kronor har vi inga problem med detta. Rör vi oss däremot i 50-100 miljoner kronorsklassen eller därutöver så är väl enbart riksgälden som gäller, alternativt handla direkt över börsen med svenska statens korta räntepapper.

    Är vi på Buffett-nivå så kanske den svenska marknaden inte räcker till då vi placerar tiotals miljarder i väntan på bra lägen, men det kanske inte är aktuellt just för tillfället?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det har du rätt i, och där finns såklart goda möjligheter att söka upp lite högre räntor.

      Radera
  3. Jag tror att bankkonto nog är ett bättre alternativ för småsparare i dagsläget. Ränteläget på "säkra" obligationer är så pressat att det för oss som är tillräckligt fattiga är mer lönsamt med räntekonton som dessutom skyddas av insatsgaranti.

    Personligen har jag en lite enklare investeringsprincip och det är helt enkelt att jag låter pengarna ackumuleras på ett räntekonto fram till dess att jag hittar bolag som jag vill köpa. Det är inte helt optimalt att tidsbrist ökar min andel räntor men i praktiken pendlar jag mellan 60 och 40 % likvida medel med den modellen och köper åtminstone inte när det är dyrt. Min risk just nu är nog snarare att jag skulle råka fånga en fallande kniv.

    SvaraRadera
  4. Även om en belånad bostad inte är en "investering" per definition, utan en kostnad, så ser jag det som en ränteinvestering att amortera på lånet. Räntorna är ju fortfarande förhållandevis låga, och så länge min bolåneränta är lägre än min avkastning på aktieportföljen så fortsätter jag handla på börsrean som vi har tack vare våra vänner grekland & co :) När sedan räntorna stiger blir det mer intressant att lägga de slantarna på amorteringar.
    Den delen av min bostad som jag faktiskt äger motsvarar på en ungefär min aktieportfölj, och därmed ser jag det som en diversifiering i form av sänkta ränteutgifter...

    Är jag helt ute och cyklar nu? ;)
    Tack för en grym blogg!

    Tobiaz

    SvaraRadera
    Svar
    1. Balansräkningsmässigt är det ju samma sak, men din likviditet stärks ju inte eftersom banken inte brukar vara lika pigg på att öka lånen igen (om du inte har en bättre story än att du tänker köpa aktier).

      Du kommer dock aldrig att se mig säga att amorteringar är dåligt på något sätt ;-)

      Radera
    2. Det jag i första hand syftade på är väl att det är meningslöst att kolla efter ränteinvesteringar som komplement till aktieportföljen, när man samtidigt sitter med bolån. (vilket jag väl knappast är ensam om) Om man nu inte hittar nåt säkert som avkastar bättre än vad topplånet kostar...

      Tobiaz

      Radera
  5. Tycker det är oerhört svårt att spara cash (eller räntebärande) när det finns fina bolag till bra priser som dessutom ger mycket högre direktavkastning. Jag vet att jag kommer vilja ha en krigskassa den dagen det blir en rejäl nedgång, men jag vet samtidigt att jag börjar klättra på väggarna om pengar bara ligger och sover när jag ser utmärkta investeringstillfällen i specifika bolag. Å andra sidan är det vid rejäla köp vid rejäla nedgångar som man verkligen kan bygga upp en förmögenhet.. Har inte riktigt lyckats hitta en fungerande metod för min egen del vad gäller fördelning aktier/cash (räntebärande vill jag inte kalla det för eftersom räntorna är så låga..)

    SvaraRadera
    Svar
    1. I PPM är det jätteenkelt tycker jag. Jag har mycket svårt att bli upphetsad över fondinköp, så jag är helt känslomässigt frikopplad och därmed följer jag min plan mekaniskt.

      Utanför PPM bygger jag faktiskt ingen likviditet (utom den självklara privatlivsbufferten) så länge det finns bättre investeringar att göra.

      Visst är det bra att ha likvider att satsa vid stora nedgångar, men det är mycket enklare att säga än att göra: när är det dags att gå in med klumpsumman? Kommer den där nedgången någon gång? Hur länge ska jag sitta här med mina lågavkastande likvida medel när bara utdelningarna från de där aktierna ligger högre än räntan?

      Radera
    2. Hej Luppen!
      Det känns som du har legat lite lågt med inköp till portföljen på sistone. Laddar du för något inköp eller väntar du på att kurserna skall ned ytterligare?

      Radera
    3. Jag brukar köpa en gång i månaden, jag har dock laddat upp lite med utdelningarna så det kan bli ett lite större inköp i höst. Att jag dröjer har skatteorsaker, inte att jag har någon syn att bolagen kommer att vara billigare i höst.

      Så nej, jag köper i normal takt just nu, ungefär 10 tkr/månad.

      Radera
  6. Jag sympatiserar med idén, men använder den inte i mina direktägda aktieportföljer. Anledningen? Jag är extremt långsiktig med en sparhorisont förbi min egen levnadsbana; hoppas på att barn (och eventuella barnbarn) fortsätter förvalta aktierna. Då är jag också villig att ta betydligt högre risk. Därmed inte sagt att jag tror att det är en dålig idé på lång sikt.

    Tvärtom, den hjälper ju oss att gå mot strömmen och "köpa lågt och sälja högt", vilket är så svårt. Men som sagt, min riskvillighet är relativt hög och jag kommer därför inte att öka andelen räntebärande papper ju äldre jag blir i mina aktieportföljer.

    Jag sparar dock månatligt i Avanza Zero och en nordamerikansk indexfond med låg avgift i en av mina portföljer som ett komplement till mina försök att handplocka aktier. Betyder det att jag både vill äta kakan (tror mig kunna plocka ut bra aktier) och ha den kvar (tror på EMH)? Ja, kanske det... ;-)

    Dock: Efter att ha börjat läsa Lundaluppen använder även jag metoden på mitt PPM-konto (de pengarna går ju inte till nära och kära när jag kastar in handduken). Där har jag satt 50 % på Spiltan Räntefond Sverige och 50 % aktiefonder (25 % Avanza Zero; 25 % SPP Aktiefond USA). De två aktiefonderna har varit med sedan tidigare; det är den höga andelen räntefond som är nytt för mig och att jag ska rebalansera framöver.

    Det jag funderar över är när jag ska rebalansera samt hur jag ska agera rörande aktiefonderna. Zweig föreslår vissa datum (enkla att komma ihåg) för rebalansering; alternativet är när fördelningen når ett visst mått (70-30 har nämnts här). Det känns godtyckligt hur man än väljer och jag ser en del problem.

    Sätter man en för hög gräns riskerar man ju att missa rebalanseringen (låt säg att man sätter 70-30 som gräns och att den faktiska utvecklingen leder till 65-35 för att sedan gå tillbaka); tar man mekaniska datum så kanske man rebalanserar från 51-49 till 50-50 (ingenting har hänt mellan datumen).

    Dessutom: Hur ska jag göra när jag har två aktiefondkomponenter som kan utvecklas olika? Låt säga att ett år går och att det fortfarande är 50-50 mellan räntefonden och aktiefonderna, men Avanza Zero har dragit ifrån den nordamerikanska aktiefonden (från ursprungslägets 25-25 till 35-15). Ska jag då återställa aktiefonderna till 25-25?

    Än mer komplicreta blir det om vi får en förändring mellan räntefonden och aktiefonderna + en intern förändring mellan aktiefonderna...

    Några goda råd?

    Mvh

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. [Språkpolis mode]

      Står: "Än mer komplicreta blir ..."

      Ska vara: "Än mer komplicerat blir..."

      [/Språkpolis mode]

      Det skanas tyldigen en redigreringsfungtion... ;-)

      Carolus

      Radera
    2. Om jag haft tre komponenter så hade jag nog valt att ombalansera vid vissa datum. Nu kör jag vid vissa förskjutningar. Man kan säkert bakåttesta detta och komma fram till att det ena eller andra är bättre - men jag betvivlar att skillnaden är särskilt stor.

      Radera
    3. Ok.

      Du tycker inte 70-30 är ett för vitt spann? Om man sätter 50-50; den ena fonden fördubblas och den andra är konstant så har vi gått till 67-33, vilket inte är tillräckligt för att rebalansera. Riskerar man inte att missa en del svängningar med fördelningen med 70-30 som gräns? Hur ser du på det?

      Hälsningar

      Carolus

      Radera
    4. Hmm, nu har jag kanske varit otydlig. 70-30 är det jämviktsläge jag söker, ombalansering sker vid 72-28 eller 68-32 (vilket motsvarar en 10-procentig ökning av ena komponenten)

      Radera
  7. Apropå råvaror, derivat etc.

    Nej, det är ingenting för mig.

    Mvh

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och ingenting för Peter Lynch heller (se kapitel 19 i "One Up on Wall Street") är kanske bäst att tillägga innan jag kastas på bål... ;-)

      Mvh

      Carolus

      Radera
  8. Hur motiverar du att helt och hållet frångå Grahams föreslagna regel om 50-50 fördelning? Avser din portfölj och inte PPM.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror jag har ett längre investeringsperspektiv än de flesta som Graham vände sig till i sina kurser och böcker. Därmed tycker jag det kan vara motiverat att vara fullinvesterad i aktier under perioder när det finns goda köptillfällen.

      Radera