Riskvikter

En läsare frågade vad riskvikter är för något och jag gjorde en Google-sökning på ordet och fann ingen pedagogisk och opolitisk definition av begreppet. Därför tänkte jag göra ett eget försök...

Banker lånar in pengar och banker lånar ut pengar. I dagens värld lånar banker även ut merparten av de pengar de lånat in, dvs. de lånar inte bara ut bankens egna pengar. Detta kallas fractional reserve banking.

Detta bruk låter bankerna öka sin lönsamhet genom att få räntemarginal på andras pengar och är väsentligt för bankerna. Problemet är dock att det leder till att de som lånat in pengar till banken, borgenärerna, löper en viss motpartsrisk, en risk att inte kunna få ut sina pengar. Detta sker i princip i två fall:

1. De som lånat pengar av banken, gäldenärerna, kan inte betala. Om de är tillräckligt många, som exempelvis vid en bostadsbubbla, kan det leda till att banken inte kan återbetala pengar till borgenärerna, i detta fall kan bankens egna kapital vara förbrukat
2. Borgenärerna vill på grund av nervositet eller något samtidigt ta ut stora pengamängder med kort varsel, en bank run, detta behöver inte betyda att bankens kapital är förbrukat, utan är ett rent likviditetsproblem

För att hantera problem nummer 1 finns regler för kapitaltäckning. Dessa ingår i regelverk med ofta fantasifulla namn efter schweiziska städer, som Basel I, Basel II, eller det allra senaste, Basel III. Reglerna för kapitaltäckning säger i korthet att en viss del av varje kredit måste vara täckt av eget kapital. Detta är en säkerhetsmarginal som ska göra att bankerna klarar en rimlig andel kreditförluster från gäldenärer som inte klarar sina återbetalningar.

Kapitaltäckningsreglerna säger att en bank måste ha eget kapital motsvarande minst 8 procent av de riskvägda tillgångarna. Om riskvikten vore 100 procent på alla tillgångar skulle det alltså betyda att en bank måste ha en soliditet på 8 procent. Nu har historien visat att en 100-procentig riskvikt är mycket konservativt och man tillåter bankerna ha betydligt lägre riskvikter.

Tidigare i år skrev jag om svenska bankers riskvikter för bolån, som för Handelsbanken låg så lågt som 5,4 procent. Detta innebär att för varje miljon Handelbanken lånar ut till en bolånekund måste banken binda upp 1 000 000 * 0,054 * 0,08 = 4 320 kronor. Övriga 995 680 kronor kommer från bankens borgenärer.

Riskvikten är alltså den faktor som bankens fordringar multipliceras med innan kapitaltäckningsbehovet på 8 procent beräknas. Nu talas om att höja den minimala riskvikten till 15-20 procent för bolån, något som självklart kommer att påverka Handelsbanken som därmed behöver ha 3-4 ggr så stort eget kapital knutet till bolånen.

Varför tillåts bankerna låna ut mot så litet eget kapital? Det finns en samhällsekonomisk nytta i att kapital används och inte ligger på hög i bankernas kassavalv. Det är också positivt att möjligheten att låna ut sina pengar mot ränta (istället för depositionsavgift) existerar för juridiska och fysiska personer. Det är helt enkelt ett smörjmedel i samhället.

Varför kritiseras detta system så hårt? Därför att effekterna av att de allt större bankerna riskerar gå omkull är så stora, samt att det är väldigt svårt att säga vad som är tillräcklig riskvikt. Historien upprepar sig aldrig exakt likadant och systemet framstår som alltmer instabilt.