Institutionellt ägande

I en artikel i Svenska Dagbladet formulerar Stefan Löfvén indirekt ett av de stora problemen med det växande institutionaliserade ägandet. Löfvén menar att det är problematiskt att AMF inte deltar i valberedningar och att de därmed inte tar sitt ägaransvar. De är ju dessutom delägda av LO så därmed försvinner en del av LOs inflytande.

LO styr AMF styr bolagen?

Att AMF ens har ett ägande är ju en teknikalitet. Det är, eller borde vara, pensionsägarna som äger aktierna som ingår i fonderna. Varje fond är i sig en mellanhand och att de förvaltas av AMF gör inte att AMF kan tala för sina pensionsägare.

Det AMF skulle kunna göra är att delta i pensionsägarnas ställe för att maximera deras avkastning - något man får förmoda att styrelsen gör ändå. Men det innebär ju att de absolut inte kan tillvarata de intressen Löfvén pekar på, dvs. LOs.

För att röra till bilden lite mer finns det även skrivningar i Aktiebolagslagen där vissa beslut måste fattas med kvalificerade majoriteter. I en framtid där det institutionella ägandet växer kan det faktiskt tänkas att vissa beslut inte kan fattas om inte AMF och dess gelikar deltar i besluten. Men om de i så fall röstar i LOs sak (som får antas gynna arbetstagare före ägare) så riskerar vi att få ineffektivare företag på börsen jämfört med företagen utanför börsen.

Så min smått schizofrena slutsats är att AMF inte har något ägaransvar, inte bör ta något ägaransvar, men på sikt, allteftersom de blir mer inflytelserika, måste ta ägaransvar!