Recension av One Up on Wall Street

I listor av legendariska värdeinvesterare brukar Peter Lynch inta en självklar position. Hans bok "One Up on Wall Street" från 1989, skriven tillsammans med John Rothchild, nämns ofta som obligatorisk läsning för värdeinvesterare. Jag har läst boken den senaste veckan och har sovit väldigt bra...

Peter Lynch blev berömd i värdeinvesterarkretsar genom att under åren 1977-1990 förvalta fonden Fidelity Magellan och nå exceptionella resultat över denna hyggligt långa tidsperiod. Han har även skrivit "Beating the street" och "Learn to earn".

"One Up on Wall Street" är en bok i tre delar, med för mig väldigt olika läsupplevelse. Introduktionen och del 1, "Preparing to invest" var ett rejält sömnpiller för mig. Jag har inte sovit så gott på länge. Här driver Lynch en enda tes: att du som konsument har en fördel före professionella placerare därför att du, dina vänner och din familj kommer i kontakt med företag dagligen just i egenskap av kunder och konsumenter. Denna tes, som i mina ögon lite idiotförklarar hans eget skrå, blandas med värdeplacerarklyschor som att aktier inte är papperslappar eller siffror på skärmar, utan ägarandelar i verkliga företag. Det håller inte för en bra bit över 100 sidor text.

Att konsumenter skulle ha en investeringsfördel bygger också, åtminstone till en viss del, på att Lynch saknar lite perspektiv. För honom är det busenkelt att undvika företag med bra produkter men sönderbombad balansräkning, ohederlig ledning och andra fundamentala svagheter. För gemene man är denna del av analysen betydligt svårare. Han har en poäng i att man ska undersöka företag ur ett kundperspektiv, men att säga till alla att de har en fördel mot professionella investerare därför att de gillar att handla på ICA (och därför ska köpa Hakon?!?!) är inte speciellt hjälpsamt.

I del 2 "Picking winners" byter boken skepnad. Helt plötsligt minskar mängden klyschor och one-liners. Lynch börjar istället diskutera sitt sätt att klassificera investeringar och även sina investeringskriterier. Helt plötsligt blir det svårt att somna och svårt att överhuvudtaget lägga ifrån sig boken. Han klassificerar sina investeringar i sex fack, "slow growers", "stalwarts" (trofasta i meningen pålitliga), "fast growers", "cyclicals", "turnarounds" och "asset plays" (Grahams favoriter, köp dollar för cent). Han beskriver också sina investeringskriterier för vardera typen och hur han klassificerar och dokumenterar alla sina investeringar i respektive kategori.

Även Philip Fisher var väldigt intresserad i tillväxtcase och hans berömda "Common Stocks and Uncommon Profits" handlar mycket om detta. Vad Lynch gör är att han definierar mer stringenta investeringskriterier för dessa "fast growers", enkelt uttryckt blir han intresserad när P/E är lägre än tillväxttakten (P/E < g). Jämför man detta med Grahams tillväxtformel (P/E < 8,5 + 2g) är det uppenbart att Lynch är väldigt försiktig och köper bara tillväxt när den är mer eller mindre på köpet.

Naturligtvis är hans kommentarer om andra case också väldigt intressanta, men dem får ni läsa själva. Jag måste erkänna att hans bok påverkade mig till att öppna plånboken för Apple häromdagen. Apple är för övrigt ett bolag som Fidelity äger mer än 5 procent av och som omnämns i boken.

Del 3 "The long term view" handlar bland annat om portföljhantering och exitstrategier. Detta är frågor som varken Graham, Buffett eller Fisher skriver särskilt mycket om och där jag tycker Lynchs bok kommer med goda insikter. Han gör bland annat processen kort med stop-loss och andra typer av automatiska beslut som jag själv har svårt att sympatisera med.

Jag rekommenderar denna bok varmt, vad som började med en gäspning slutade med djup koncentration. Om detta är din första kontakt med värdeinvestering tycker jag du ska läsa del ett, annars rekommenderar jag att ganska snabbt gå vidare till del två och tre, där de verkliga guldkornen finns!