Handelsbankens ÅR 2013 (11) - Hållbarhetsredovisning

Detta är elfte delen av tolv i en serie där jag kommenterar Handelsbankens årsredovisning 2013 i detalj. Serien började i ett inlägg som beskriver seriens syfte. Detta inlägg handlar om hållbarhetsredovisningen på sidorna 178-203.

Varför gör man en hållbarhetsredovisning? Den är inte obligatorisk - många bolag, särskilt mindre, sammanstället inte någon sådan - så varför gör man det? Den cyniska versionen är att bolagen vill mota undan kritik och kanske till och med få lite goodwill. Den mer positiva synen är att bolagen vill både förstå och förklara sin plats i ett större system än bara kunder och leverantörer. Jag personligen är kluven och pendlar mellan cynism och positivism medan jag läser.

SHB har anslutit sig till FN:s initiativ Global Compact som ställer upp tio principer för företag att följa inom områdena mänskliga rättigheter, arbetarskydd, miljö och antikorruption. SHB:s rapportering sker enligt Global Reporting Initiative. Hållbarhet är ett begrepp som vunnit mark de senaste åren (när jag var liten handlade ordet främst om tidpunkten när mjölk skulle surna) och omfattar en rad tidigare populära begrepp som miljöansvar och sociala ansvar.

Jag fastnar främst för dessa punkter i redovisningens inledning och översikt:

• Handelsbanken beskriver på ett bra sätt bankers allmännytta, med tanke på hur banker diskuteras i media idag verkar det finnas en folkvilja att banker inte skulle existera, men banker ser till att matcha personer som vill skjuta upp konsumtion och investering med personer som vill tidigarelägga konsumtion och investering. Livet skulle vara väldigt opraktiskt om denna matchning inte fanns.
• Det viktigaste hållbarhetskriteriet för en bank är dess överlevnad, och att den har förmågan att överleva av egen kraft
• Miljöpåverkan av en bank är måttlig, men man har lyckats sänka sina koldioxidutsläpp ordentligt de senaste fem åren genom övergång till miljöel
• Sjukfrånvaron är låg
• Kunderna är nöjda, mer nöjda än hos jämförbara banker

På sidan 183 beskrivs en intressentmodell för banken med fyra huvudintressenter: ägare, kunder, medarbetare och samhälle. Vad som är ännu intressantare är att den monetariseras i tabellen på samma sida. Kundnyttan mäts i termer av intäkter (den bör vara högre, annars har kunderna gjort en dålig avvägning) och ligger på 36 miljarder för 2013. Detta skapade värde fördelas på tre grupper: medarbetare (11,4 miljarder), samhälle (10,7) och ägare (6,8). Under medarbetare döljer sig även sociala avgifter som till viss del även skulle kunna tillskrivas samhället.

Till samhället går alltså 10,7 miljarder enligt uppställningen. 5,7 av dessa går till leverantörer. Man ska veta att en bank inte är momspliktig och därmed inte kan dra av moms, så av dessa 5,7 miljarder är 1,1 miljarder moms. Totalt betalar banken alltså 6,1 miljarder i moms, skatt och avgifter till staten. De senaste fem åren har banken betalat in 28,7 miljarder kronor till staten direkt och tagit emot 0 kronor. Till det kommer att man skapat jobb och utdelningar som ger ytterligare skatteunderlag och sociala avgifter för det offentliga.

Jag har svårt att se Handelsbanken som en skurk eller negativ kraft i samhället. Jag har inga som helst etiska bekymmer med att äga aktierna.

När det gäller jämställdhet är banker däremot knappast föredömen. I SHB:s fall är 38 procent av cheferna globalt kvinnor, medan 52 procent av medarbetarna totalt är kvinnor. Det är inte en fullständig katastrof och utvecklingen går mot fler kvinnor i ledande positioner, men det tyder inte på jämställdhet.

På sidorna 198-199 sammanställs ett antal initiativ Handelsbanken deltar i, samt olika utmärkelser man fått. Här vaknar cynikern i mig lite till liv. SHB deltar i ett par initiativ mot barnpornografi och barnsexhandel. Man har prisats för jämställdhet och mångfald. Allt detta är självklart behjärtansvärt och sympatiskt. Men är man därmed för folkmord, kärnvapenupprustning, slavhandel med vuxna kvinnor och andra saker som inte explicit nämns i hållbarhetsredovisningen? Är det verkligen meningen att företag ska engagera sig i alla frågor i samhället, eller i vilken mån bör de frågorna skötas av samhället? Om man vänder på det: jag skulle inte vilja leva i ett samhälle där dessa frågor överlämnas till företagen. Men självklart är företagen en del av de samhällen de verkar i.

Avslutningsvis sammanfattas på sidorna 201-202 i vilken mån man följer GRI och avrapporterar allt. Allra sist kommer sedan en revisionsrapport över hållbarhetsrapporteringen där revisorerna uttalar sig att revisorerna (via en dubbelnegation, för att inte dra på sig för stort ansvar) anser rapporten upprättad enligt rapporteringskriterierna.

Vad säger ni, brukar ni läsa hållbarhetsredovisningar?