The Intelligent Investor/kap 10

Detta är den elfte delen i min bloggserie om Benjamin Grahams bok, The Intelligent Investor. I första delen finns en innehållsförteckning som hjälper dig att navigera runt mellan delarna, varje del svarar mot ett kapitel i boken.

The Investor and His Advisers

Graham inleder det här kapitlet med att konstatera att investeringsbranschen är en unik bransch där nästan all aktivitet i någon mån påverkas av råd från professionella rådgivare, samtidigt som merparten av de som investerar är amatörer. På Grahams tid var kontakten ofta personlig eller via tryckta skrifter, medan den idag till allra största delen kommer via Internet eller möjligen pressen. Även "private banking" sker idag i stor
utsträckning virtualiserat om du inte tillhör dem med allra störst konton.

Han konstaterar att det finns en viss naivitet i detta - att be andra berätta för dig hur du ska tjäna pengar - som knappast förekommer i någon annan bransch. Om man antar att det handlar om att få råd om hur man når en trygg inkomstnivå kan man föreställa sig professionella rådgivare som berättar hur man når en måttlig avkastningsnivå med viss trygghet. Men om investeraren ber om råd för att bli riktigt rik och nå väldig framgång måste man ställa sig frågan om det är rimligt att tro att sådana råd ens går att få. Vem, som med någon säkerhet kan komma med sådana råd, ger dem fritt eller mot rimlig ersättning istället för att själv dra nytta av sådan kunskap?

Graham kommenterar olika typer av rådgivare så här:

1. Bankernas investeringsrådgivare menar Graham kan vara trovärdiga så länge deras roll är att i första hand skapa trygghet och vårda kapitalet och i andra hand att producera en modest avkastning. Denna typ av rådgivning finns idag i formen av "private banking" men är reserverad för folk med stort kapital
2. Finansiella tjänster, olika nyhetsbrev eller andra utskick var viktiga i USA under 1900-talet, skrifter som Moody's Investment Service och Standard and Poor's var ikoniska sammanställningar av nyckeltal för den intresserade investeraren, och även för proffsen. Grahams syn på dessa var att det statistiska underlaget var oerhört användbart men att investeringsråden som följde med var av ringa värde eftersom de oftast saknade kopplingen mellan värde och pris. Jag är ganska säker på att Graham skulle säga samma sak om de många nyhetsbrev och statistiktjänster som finns idag.
3. Råd från mäklarfirmor var Graham skeptisk till eftersom den blandade rollen som säljare och rådgivare ställer till det. Han hade själv lång erfarenhet av branschen och menade att rätt ställda frågor till mäklarna kunde ge bra svar men att fråga om en aktie var köpvärd rakt av hade en tendens att ge väldigt dåligt underbyggda svar.
4. Vänner och bekanta ger Graham inte mycket för; "Much bad advice is given free" och jag är rädd att han skulle ge liknande omdöme om bloggar. Graham menar att det nästan är lika svårt att hitta bra lekmän att få råd av som det är att helt själv välja aktier, och det ligger nog en del i det. För att kunna förstå om exempelvis en bloggare är trovärdig/kunnig måste man kunna mycket själv.

Jason Zweigs konstaterar i sina kommentarer att det är mycket svårt att hitta bra rådgivare idag och att det finns många skojare i branschen. Han ger några råd om kontrollfrågor att ställa där mycket handlar om att hitta värdeinriktade rådgivare.

Använder du dig av direkta rådgivare? Är det bekanta, professionella eller bloggare/börschattare? Kontrollerar du de implicita rådgivarna, exempelvis fondförvaltare? Är det någon läsare som har erfarenhet av private banking?

Fortsätt till kapitel 11 ->