Naglar i ögat

De senaste dagarna har det varit en strid ström av negativa nyheter och artiklar om mina portföljinnehav. I sådana lägen kan det vara lockande att döma ut skribenterna som mindre vetande och glatt vandra vidare med skygglapparna på. Att bara läsa självförstärkande nyheter kallas ibland för confirmation bias och är bland det farligaste man kan syssla med som investerare. En klok investerare bör istället läsa negativa nyheter noggrannare än positiva och försöka förklara hur de påverkar det egna innehavet och om någon handling behövs. Idag och igår har det kommit inte mindre än fyra artiklar som jag tänkte kommentera, här är de:

Di.se och modertidningen Dagens industri kritiserar Industrivärden och pekar på bolagets dåliga tajming vid inköp. I vanlig ordning uppstår den vanliga debatten om det överhuvudtaget är möjligt att tajma marknaden samt om man ska se det som en långsiktig affär, och om man vid långsiktiga affärer kan bortse från priset (nej, ja, nej om du frågar mig). Men alldeles oavsett detta kvarstår ett faktum: detta är inte första gången. 2007 köpta man in sig i Volvo till höga priser. Under den följande krisen satt man relativt stilla för att i våras investera stort.

Jag tror att Industrivärden av 2011 års modell har två stora problem: belåningen och en ökande tendens till trendföljande. Eventuellt är de båda kopplade. Belåningen gör att bolaget tvingas vara relativt passivt på investeringsfronten när aktiepriserna - och därmed värdet av deras egna säkerheter - är låga. När sedan priserna stiger igen agerar man konsekvent på trend och liksom en långsiktig aktör agerar man långsamt på trend, vilket sällan är lönsamt. Jag gillar Industrivärdens innehav och jag älskar substansrabatten, men förtroendet för ledningen är inte på topp (vilket jag i min första Industrivärdenanalys här på bloggen också skrev).

Expressen.se avslöjar att Handelsbanken har sparkat en chef som lånat ut stora belopp utan säkerhet. Händelsen är även polisanmäld. Är detta tecken på en förruttnelse inom den bankrörelse jag respekterar mest i Sverige? Med stora belopp menas här 10-tals miljoner, vilket är stora belopp, men knappt kommer att märkas i kvartalsrapporten. Generellt sett anser jag att alla organisationer måste delegera ansvar och lita på sina medarbetare (här finns en del sentida exempel från andra sidan Atlanten), annars havererar organisationerna i toppstyrning och ineffektivitet. Att en chef har haft möjlighet att göra detta är antagligen ok. Att han upptäckts är bra. Att banken agerar kraftfullt och polisanmäler istället för att mörka är mycket bra. Detta påverkar inte min syn på Handelsbanken.

Och nej, artikeln om sneakersförbud på SHB tänker jag inte kommentera :-)

Debatten om Swedbanks återköp fortsätter med några artiklar i dagens di.se. Den här debatten blossade upp väldigt högt och väldigt sent i mina ögon. Vad som varit känt i månader kom upp som en nyhet för bara ett par veckor sedan. Jag håller med skeptikerna om att det var väldigt tidigt att börja skifta ut kapital från banken. Jag har själv minskat mitt innehav och jag anser fortfarande att banken har kulturproblem, kanske främst gällande ägarna. Swedbank tycks alltid ha mest bråttom av de svenska bankerna att växa, ta nya risker och vara snabba ur startblocken när konjunkturen vänder. Sedan är man alltid den bank som är sämst rustad när krisen kommer. Varje nytillkommen ägarkonstellation verkar förstärka detta så jag ser ingen direkt ljusning här. Swedbank verkar vilja fortsätta vara en bank att köpa i kris och sälja i normala tider.

Slutligen skriver Patricia Hedelius idag en intressant debattartikel om bankernas utgivande av bostadsobligationer. Artikeln behandlar ett svårt ämne, men den enkla versionen av det hela är att bankerna lånar ut pengar till bostadsköpare och får inteckningar i bostäderna som pant. Bankerna lånar sedan delvis (till 20 % enligt artikeln) upp pengarna mot samma panter genom att skapa obligationer. Som jag ser det innebär detta att bankerna skapar back-to-back-förhållanden i sina åtaganden och flyttar risken till köparna av obligationerna. Som ägare till banker är detta någonting positivt som sänker min risk.

Ur ett samhällsperspektiv är det lite mer tveksamt eftersom den som beviljar lånen till viss del (20 % idag då) inte är den som tar smällen vid problem. Därför ökar behovet till samhällskontroll av lånegivningen. Något som Hedelius även pekar på är att det i andra länder finns gränser på hur mycket som får lånas upp på det här sättet. Som svensk kan jag tycka att vi också borde ha sådana regler, som bankinvesterare har jag inte fullt så bråttom.

En summering efter bearbetning av fyra negativa nyheter: min skepsis mot Swedbanks eviga brådska och Industrivärdens ledning har förstärkts. Min tilltro till Handelsbanken är däremot oförändrad.